amn i spetsen, der det gäller att befrämja ipplysning och utveckling; och saknar let dem der, eller lär det alltmer och ner inse att gamla fördomar och förhärdad sjelfviskhet göra de gamla namens imehafvare till denna utvecklings notständare, då är fara värdt, att adelsnamnet, längt ifrån att ingisva förtroende och aktning, väcker misstroende och hat, och att derigenom många goda krafter comma att förtäras. Må den del af svenska adeln, som detta möjligen ännu gäller, i tid besinna detta. Sverge är dock icke rikare än att alla goda krafter väl behöfva samverka. Landets must och märg är icke så rik, att någon större del deraf kan utan fara för vårt elfbestånd få förblitva i overksamhet. De stora adliga godsen med deras ännu qvarstående dagsverksskyldigheter och ett hushållningssystem i allmänhet, som icke afser de underhafvandes förkofran i någon nels trigtning, utan endast eller nästan t godsegarens vinning — en vinning han sjelfviskt samlar för arfvingar af namn eller förtär i vällesnad, på resor, holtjenst och dylikt — dessa gods beröfrå andet en icke obetydlig delaf denna dess must och märg. Utvandringen fortiar såunda från detta vårt land, som annars så il behöfver alla sina söners och döttrars krafter. Och den svenska jordegande adeln den skulle likgiltigt kunna erfara detta och endast knota öfver detta , otacksamfolk, som icke vill stanna qvar hos dem för att gå i dagsverke eller i allmännet föra ett lif, som icke ger något hopp om hvarken andlig eller materiel förkofran? ... Ingen svensk man eller qvinna kan ro på möjligheten af en sådan förhärdelse nos arfvingarne af landets ädlaste namn Det goda här i verlden är dock smittsamt let också, och vi hoppas alltså på en tid. lå ätven de fördomsfullaste bland dem som hära gamla adliga namn skola täfla med det unga arbetareridderskapets män om iran att gå i spetsen för den allmänna nationaluppfostrans befrämjande.