Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1866, sida 1

Article Image
vudstaden under sistförflutna veckan; allmännast ha förekommit: halsflusser, bröstinflammationer, o. s. vy. — ni känner till den vanliga tabulaturen. Ja, våren är kommen, men nog kommer det att dröja innan ängarne kunna taga ihop med sitt kransbindnings-arbete, snön ligger qvar här och der på bergen åt Danvikssidan och riktigt förargar en med sin hvita envishet, och vårregnet kändes i går rätt kallpiskande. Men hvad gör väl detta på det stora hela? Hoppets vår är här, det ser man ju på ångbåtarne, som komma och gå från Strömparterren till Djurgärden, på de stora ängarne som ligga der så fina och rädda om färgen, väntande på frakt och på klart farvatten till destinationsorterna; borta äro de ohyggliga guttaperkorna, urtagna äro innanfönstren, de 100 borden och de 400 stolarne äro utsatta i Strömparterren till benäget anlitande, vårrockar ha stark efterfrågan, dubbelschavlar realiseras till fabelaktigt billigt pris, halmhattar emottagas till ändring och blekning öfverallt — är inte våren här? Man skall vara en tvärvigg af värsta slag för att ej med ett gladt leende svara: jo! Sedan jag nu med klara skäl bevisat, att våren bestämdt är här, öfvergår jag till mindre poetiska saker. Decharge betyder ju urladdning? Och sannerligen begagnade ej våra stånd detta sista tillfälle att urladda sig sin inbillade förtrytelse öfver de män, som med så mycken heder hafva sin plats vid konungens rådsbord. Längst i konsiderationslöshet gick som vanligt baron Klinckowström och dennes tjenande broder David Tyboe v. Schulzenheim. Om det ej vore så länge sedan denna dechargefråga var före, skulle jag kunna regalera er med åtskilligt pikant från debatten, men som sagdt, det är så länge sedan den var före. Närmare i tiden, något åtminstone, ligger debatten om Riddarhusordningen. De vanliga koryfeerna uppträdde äfven här och man pratade så att man kunde bli förtviflad att höra derpå, ty här var fråga om något som rörde oss, oss ensamma och som de andra ej hade det minsta att göra med. Det riktigt roade ridderskapet att få uttömma sin stora vrede öfver ett så litet ord som nådig — ty det stod nådig sanktion i texten af Riddarhusordningen. Nådig? Hvad skall det ordet tjena till, det förstås under, och nådigt, sade frih. R. Cederström i spetsig ton, är ju allt hvad K. M. nådigst behagar göra. I allmänhet ville man uppresa så höga skrankor som möjligt för introducerandet af nya adelsmän, och det lät på hela diskussionen, som om man ville ha adeln betraktad såsom ett besynnerligt slag af ordenssällskap, som ej vill ha flera medlemmar eller, med fästadt afseende på fonderna, som ett stort Lifränteförsäkringssällskap. Frih. Rud. Cederström tyckte .enskildt för sin del, att ordet adelssammankomst lät så vulgärt, alldeles som om ett ångbåtsbolag eller dylikt hade sammanträde. Bland dem som många gånger yttrade sig emot ståndets protektionistiska hållning i denna fråga var hr Anrep, ÅÄttartaflornas utgifvare, som aldrig kan få syndernas förlåtelse af adeln derför att han påstod att Lilliehöök af Fårdala var utgången. Ytterst uppbragt blef man också då hr Anrep föreslog, att det borde inrättas särskilda bänkar för dem som vilja tala i en fråga, ty man såge ju ofta hur adeln, för att få höra på en omtyckt talare, rusade från ena sidan af riddarhussalen till den andra, alldeles som en fårskock! Olyckligare kunde heller icke hr Anrep. välja sina ord. I Lördags kl. 3(,2 var Plenum Plenorum på Rikssalen. Jo, det såg något extra schangtilt ut, vill jag lofva, när stånden tågade af uppför Storkyrkobrinken, långsamt som en begrafningsprocession, först bönderne, sedan borgarne, derefter presterne, hvardera företrädda af klockarevaktmästare med stafrar i handom. Adeln stod der, sjutton eller tjugo i talet, vänstande på att de ofrälse skulle passera. Då satte. sig adelsprocessionen i gång företrädd af två kanslister, utstyrda i Söderströmska svarta felbhattar med guldband Toch höga plymer, korta blå sammetskåpor AA-2.AeOAA —

19 april 1866, sida 1

Thumbnail