Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1866, sida 1

ifvaktade ifrigt den följande dagen, då allt skulle afgöras. I en orolig själsspänning, som väl kan kännas men som svårligen åter beskrifva sig, låg jag i min håla; ett matt sken från Werkers eld betecknade len i skuggan belägna öppningen till mitt fängelse; blodet rusade häftigt genom mina ådror, och i min till förtviflan gränsande spänning började jag att i tankarne räkna minuterna, qvarterna och slutligen timmarne. Med oro pröfvade jag mina armar och ben, så vidt fjettrarne det medgaf; utom mitt styfva knä voro alla mina lemmar så beskaffade att jag kunde förlita mig på dem, och med hvarje ny minut hoppades jag att tiden till handling var inne. Men Werker rörde sig ej; han satt så orörlig som hade han, öfvermannad af dagens och den föregående nattens ansträngningar, försjunkit i en djup sömn. Men han sof icke, ehuru han hade intagit en sofvande ställning. Hans hjerta var så fullt att han fruktade att hemsökas af en ny förvirring. Och sålunda satt han med uppdragna knän och deröfver nedlutadt hufvud, alltjemt kämpande mot vansinnets dystra demoner och styrkande sig till ett företag, hvilket enligt hans beräkning endast kunde lyckas derigenom att han uppoffrade sig sjelf. Midnatten var nära, och i byn hördes allt mera sällan någon mensklig stämma då Werker slutligen gaf ett tecken till lif och kort derefter fördunklade hans gestal det svaga skenet i dörröppningen. — Min son, tiden är inne, hviskade har med feberaktig ifver, i det han trefvade efter mina band och genomskar dem, — kom ihåg det heliga löfte du gifvit mig