Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1866, sida 1

vara, emedan tullen då skullo försvinna? För min del fordrar jog, att grundlagen, såsom den också sjelf föreskrifvor, skall tolkas efter ordalydelsen, och icke efter suppositioner, såsom man gjort, då man påstått, att del i 60 R. F. förekommande ordet ,förhöja skullo vara liktydigt med förändra. En sådan tolkning, oller rättare nagdt omvexling af ord och begropp, är icke tillåten, och i förovarando fall innebär dou dessutom ett djerit försök att inkräkta på konungamaktens områdo, denna makt, hvars upprätthållando msn hör så ofta hört omtalas. For öfrigt, ora något tvifvelsmål rörande rätta tolkningen af 60 skullo kunna slanas, så tror jag att don hdoins rikets ständer sjelfva, allt sodan 1809 års riksdeg, gifvit åt denna ÅS, måste vara afgörande; och rikets ständer hafva vid florfaldiga tillfällen förklarat K. M:ts höga rätt att nedsätta tullar vara obestridlig. Härtill kommer nu ytterligaro, att denna rätt, under mer än ett halft århundrade, alltid atan anmärkning, blifvit af K. M:t utöfvad, och fastän jag icka vill åberopa denna feutioåriga praxis såsom ac pt egontliga positiva beviset för sakens riktighot, måste don väl ändock utgöra åtminstona on stark illustration till det, som, ofte mitt begrepp, rodan är, enligt lagens bol stal, alldeles klart och otvotydigt. Man bar vidare unmärkt, att traktaten skulle stå i strid med 61 S regeringsformon, som bestämmer don tid för hvilken bevillningen och öfriga i 60 omnämnda afgifter skola utgå. Detta påståenda har redan blifvit så sallständigt bemött af frih. af Ugglas och andra talare, att jag icko anser mig beböfva tillägga något i dotta afseende; och jag vill ondast hemställa, om man icke med lugna kunde öfverlemna denna fråga till hr gresvon och landtmarskalkons bepröfvande, ty, derest han framställer proposition om godkännande af den franska traktaten, lärer väl dotta också få utgöra ett bevis, att några skrupler om dess laglighet icke behöfva bysas. Man har äfven framstkllt och med ganska er boledsagat anmärkningar emot Å t ar den sednaste tullkomitöen, otaedau detta icke skeddo i don riktning, rikots ständer vid sista riksdagen begärt. Jag ber likväl, att man behagade nägot närmare draga sig till minnes hvad som, med hänseende till denna fråga, förefallit. K. M:t hade vid sistlidne riksdag förklarat, att han ansåg den dåvarando tulltaxan ega åtskilliga brister och behöfra i flora afsoenden omarbetas, och rikets ständer instämde i denna åsigt samt anhöllo om en komitts tillsättande för sådant ändamål. I sjelfva hufvadfrågan voro således begge statsmakterna ense. I afseende på sättet för arbetets utförande, är det visserligen sannt, att den instruktion eller anvisning, som K. M:t meddelade komitön, ej öfverensstämde med de åsigter, som rikets ständer, i mer protektionistisk syftning, uttryckt. Men för att rätt bedöma, huruvida en sådan atvikelse från rikets ständers mening — som väl icko här i landet är någonting särdeles ovanligt — vid detta tillfälle kan anses hafva varit otillbörlig, eller ens oväntad, är det nödigt att orinra sig, att rikots ständer, alltsedan 1823 års riksdag, i samråd med regeringen — churu oftast sjolsva tagande initiativet — gått steg för steg framåt på banan al en friare handelslagstiftniug, och att de dona vid samma 1802 ärs riksdag, genom det vigtiga beslutet om slla exporttullars borttagande, saktiskt uttalat ett gillande af dessa sriaro grandsatser. Jag frågar eder då, mina herrar, om det undor sådana förhållanden kan anses hafva varit anjedning för K. M:t endast på grand af några allmänna uttryck i rikets ständers skritvelso, frångå ett system, hvarom begge statsmakterna så länga varit oniga, som mod framgång blifvit tillämpadt, och som K. M:t fortfarando ansåg riktigt? Åtuinstono har jag icke trott, att tilistyrkandet af ett sådant beslut skulle vara seu skyldighet för on konstitationel rådgifvare, sangående hvars pligter jag nu vill öppet tillkännagifva mics åsigter. IIonOm åliggor, i min tanke, att alltid mogot och allvarligt begrunda do ärender, som tillhöra hans embotsförvaltning; att låta dagons mevingsbrytningar utgöra nya anledningar till att med ännu större omsorg och noggrannhet öfverväga do åsigter, som icko öfverensstämma med hans egna — utan att ban likväl derföro alltid måste följa dem; EET DK TSE DET EASTEE BE E K RARS ER