Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1866, sida 1

on dulvas saktmod alltid sökte läsa mina buskningar i mina blickar. Dot dröjde länge innan den öfver en så oorhörd djerfnet förbittrade och förvirrade nöfdingen tycktes förstå kvad Schanhatta hado sagt. Mon slatligen lät han sin band långsamt nedialla från kuitvon, och i det han rätade ut sig stolt, mätte han den oforskräckta flickan med en hotande blick. — Den hvite jösaren är on man, han är en krigare, sado han långsamt, — ty hans bössa bar berösvat två modiga Svartfotindianer lifvet. Men on krigare förstår att fördraga plågor; det förolämpar bonom om man lindrar hans qval. Vill den unga Mendansquawen blifva befriad från sina band, så behöfver bon endast säga det; min knif skall åtorgitva honno bruket af sina händer. — Må Svartsothöfdingen låta mina händer vara bundna, svarade Schanhatta med en obeskrislig stolthet; — mina hånder äro farliga, ty de hafva redan berölvat en af hans krigare lifvet; de kunde visa ännu flera vägen till de lycksaliga jagtmarkerna. Men må bsdingen gå bort och lossa banden från den hrite jägarens fötter, annars skall Svartfötternas by aldrig få se Mandanflickan. Eller fruktar den modigo höfdingen att den hvite jägaren med det sårade knät är snabbaro än hans unga män; eller att han ehuru utan vapen är starkare än så många Svartfotkrigare, som jeg räknar fingrar på mina händer? — En Svartfothöfding fruktar icke tio hvita jägare, återtog Svartfogel skrytsamt i det han med möda dolde sin förargelse, — men min dotter har rätt, resan till Svartkotnationeus by är lång, och den hvito jägaron måste hafva friska fötter för att kunna uppnå det ställe der gossarne otåligt vänta att få