Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1866, sida 1

ning höjt sig vida öfver de inföddas andeliga utveckling, och som hon kände att den högre grad af bildning hon tillegnat sig tillika gaf benne en fysisk öfverlägsonhet öfver dom. Om en hvit dvinna hade uppträdt på detta sätt mot Svartiötterna, skulle de hafva hånat och utskrattat heune; men att on nog flicka af deres egen färg vågade tilltala dom som en herrskarinna och på ett så förolämpande sätt låta dem känna sin andeliga öfverlägsenhet, dei var mera än de kunde begripa. Och likväl fanns det ingen ibland dem, som erfor den minsta lust att på den svaga flickan hämnas den dom tillfogade förolämpningen; så mycket tyngre vägde i detta ögonblick Schanhattas moraliska od i jemföreise med hennes fienders fysiska krafter och vilda grymhet. Och churu de suart ätervunno sitt vanliga herravälde öfver sig sjelsva och sina lidelser, så gick likväl det inflytande, som Schanhatta vunnit genom sitt oforskräckta uppträdande, aldrig förloradt, ehuru å andra sidan den, enligt vildarnes åsigter, sällsamma och af ett högre väsen synbarligen gynnade flickan derigenom erholl i deras ögon ott högre och derigenom ännu mera förledande behag. Schanhatta vände ryggen mot mig så att jag ej kunde uppfatta uttrycket i hennes talande ögon, hvsrjomto ijettrarne kring hennes händer ej tilläto henne att, som hon anvars brakade, beledsaga sina ord med behagfalia och betecknande gester. Men då hennes ord följde så allvarliga och bostämda på hvarandra, och de vilda krigarne betraktade heune med en viss skygghet, då blef hon till och med i mina ögon plötsligt en helt annan och knappt igenkände jag i denna stolta qvinn skepnad den veka Mandanflickan, som mej