Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1866, sida 1

alt brist på arbetaro uppstått a genom våra jernvägsanläggningar, och att man derföra bort, för att oj sätta jordbrukaren i förlägenhet, införskrifva engelska arbetare — ett förslag, hvars onaturliga beskaffenhet jag endast i förbigående vill påpeka, under homställan, om det ej då med mera skål kunnat sägas, att man tagit brödet ur munnen på svenska arbetare — samme talare sedermera kunnat påstå, att våra arbetare, i följd al den friare handelslagstiftningen, blitvit beröfvada tillsällo till förtjenst. Här skulle således, på samma gång, hafva varit brist på arbetskrafter och brist på arbete! I sanning ett sådant bevisningssätt och sådana anfallsmetoder öfverlemnar jag åt mina motståndare att begagna. Jag vill nu öfvergå till granskning af de betänkligheter, som ur konstitutionel synpunkt framställts emot traktaten. Man har här, med mycken värma och mycken patos, uppmsnat representationen att försvara svenska folkets yppersta förmåner — dess frihet och sjelfbeskattningsrätt — hvilka genom traktatons antagande skulle vara hotade. Jag får å min sida förklara, att jag aldrig vill och aldrig skall deltaga i något, det ringaste, anfall emot dessa ovärderliga föttighor ter, eller mot Sverges grundlagar, utan skall jag, efter min yttersta förmåga, söka försvara dem. Men just derföre kan jag ej heller godkänna, utan bestrider på det bestämdaste, den tolkning af dessa grundlagar, man här nu söker göra gällande i så fall, att konungen ej skulla ega rätt att nedsätta talafeifter. Ty en sådan tolkning af grundlagen innebär ett anfall mot en annan, och lika vigtig, konstitutionel princip, den nemligen, att konungen skall vara i oförkränkt besittning af den makt grundlagen honom tillerkänner. Såsom det egentliga stödet för sina åsigter har från motsidan åberopats, att svenska folkets rätt att sig sjelst beskatta tillhör rikets ständer allena, och derföre påståtts, att da beslut som rikets ständer fattat angående tullbevillningen alltid böra af regeringen utan några ändringar blott kungöras till efterrättelso. Men man glömmer härvid, dels att frågan alldeles icke gäller att utan representationens bifall pålägga någon beskattning, utan tvärtom att lindra skatter, dels att denna sjelfbeskattnivgsrätt ej får sträckas längre än att den står tillsammans mod endra af grundlagen äfvenledes betryggade rättigheter. Eller vill man kanske påstå, att jemväl de ordinarie slatsinkomsterna, såsom t. ex. grundräntorna, mantalspenningarne, bötesbeloppen, 0. 5. v., äro endast beroende af rikets ständer? Bästa beviset, att icke rikets ständer sjelfva någonsin egt en sådan uppfattning af sina beslut rörande tulltaxan, utan ansett dem vara beroende af K. M:ts pröfoing och fastställelse, ligger för öfrigt deruti, att rikets ständers framställningar i ämnet endast bestå i ,,förslag till tulltaxa och alt de, såsom orden lyda, i underdånighet anhålla valt dessa jörslag måtte vinna nådig fast ställelse, då derewot röraude allmänna bevillningen det heter ,att K. M. täcktes låta hvad rikets ständer sålunda härom beslutit till allmän efterrättelse kungörat. Mig synes det vara nästan omöjligt att, angående denna vigtiga skilnad i konstitutionelt hänseende, uttrycka sig tydligare, och jag hemställer dessutom, om det icke vore nära nog oit gyckel, att K. M. mottoge förslag från rikets ständer, hvaröfver vederbörande embetsverks (kammarkollegii och generaltullstyrelsens) utlåtande infordras, såsramt någon rätt att prölva dessa förslag i sjelfva vorket icke skullo tillkomma Kongl. Maj:t. Vidare har man såsom hufvudskäl för sin mening anfört, att i händelse Kongl. Majestät egde rätt att nedsätta tullar, skulle statens inkomster kunna komma att dorninskes; mon om endast don omständigbot ten, att en förminskning i inkomst för staten kundo uppkomma genori någon åtgärd, skulie vara nog, för att utgöra ban. der för konungen att vidtaga cu sådan åtgärd, då torde man verkligen komma längre i sitt angrepp mot konungamakt ttigho ter än man kanske sjelf å Jag skall ba att i dotta fall säå fra oxempel. Jag frågar alltså f. kowström och de talare, som jemte honon urilrit denna sats, om de älvon, i analog dermed, vilja bestrida K. M:t rättigheter att stadga införselförbud för en tullpligtis