Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1866, sida 1

le misstrogna blickar, som från alla bäll riktades mot henne, frågade bon åter högt om hon kunde förskaffa mig någon lindring. — Låt vara, mitt barn, tröstade jag, nästan öfverväldigad af kroppsliga plågor, — man skall ej tillåta dig att bjolpa mig, utan tvertom ujuta af mina qvual. p — Hvad är det som plågar min herre så att hans ögon blifva röda? frågade den trogna flickan ifrigare. — Rommarne omkring mina föttor, såret i mitt knå, svarade jag mera för att göra henne till viljes, än emedan jag hoppades någon lindring. En blixt ljungade ur hennes stora ögon; hon betraktade mig ungefär on minut, hvarefter hon gick rakt fram till Svartfogel, som vid hennes annalkando väl betraktade henne ofverraskad, men ej rörde sig ur sitt beqväma läge. — Sedan hvilken tid är det brukligt att Svertfötterna döda sina fångars leder? frågade hon, i det hon med spetsen af sin lilla fot föraktligt stötto till höfdingen. Svartfogel sprang upp som en blixt, ursinnig öfver den skymfliga behandling, som en fången flicka tillåtit sig mot honom, och lade handen på skaftet af sin knif i det han formligen slukade den sköna flickan med sina glödande ögon. Men han vågade ej förgripa sig på henne, så stort var det inflytande hon utöfvade på honom såväl genom sin skönhet som genom sitt öfverlägsna väsen. Jag sjelf var icko mindre förvånad än Svartfötterna öfver hvad jag såg. Den skllsamma flickan hade visserligen redan ådagalagt prof på mod och hängifvenket, men sådan Schanhatta visade sig i detta ögonblick hade jag aldrig förr sett henne. Det var som hade hon plötsligt insett att hon under min led