Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1866, sida 3

Ströftåg. Mexikanska skizrer: En egendomlig paragraf, urskogen, en station, missöde. — En operaevenement i Paris: Kommissarien, skärpet och gaminen. — Abb6 Liszt och hans predikningar på pianot. — En egendomlig musiklärare. Mexiko! IIvem har ej hört talas om detta till gin natur så herrliga, men likväl så olyckliga land! Men emedan dess iare ännu är ett terra incognita för den större allmänheten, torde några små skizzer derifrån ej sakna intresse. En resande, som förlidet år besökte detta land, berättar bland annat följande episod från sin färd mellan Vera-Cruz och hutvudstaden Mexiko: Jag hade löst min postbiljett till Mexiko mot trettio pesos i guld och derigenom betingat mig rättighet till en plats i den för nio personer inredda diligens, som går från Paso del Macho (Mulåsnepasset) till bufvudstaden. I en af de nio paragrafer, som biljetten innehöll, stod: ,Hvarken poststyrelsen eller dess agenter kunna ställas till ansvar för röfverier under vägen, för skada eller förlust af bagaget, under hvilka omständigheter skadan än må hafva skett. Dessutom sade man till mig på poststationen: Medtag endast de för resan oundgängligaste penningarne och skaffa er en anvisning på Mexiko för det öfriga, ty ett anfall af röfvare är ganska vanligt. — Trefliga utsigter! Från Vera-Cruz till Paso del Macho färdas man på en jernväg, som är byggd af amerikanare och den enda färdiga delen af den stora, till hufvudstaden projekterade banan, på hvilken dock alla vidare arbeten nu äro inställda. Hindren för dess fullbordande ligga dels i terrängen, dels i Mexikos oordnade inre förhållanden. För några dagar sedan erforo vi att strätröfvare hade upprifvit skenorna tio mil från Vera-Cruz, derigenom stoppat tåget och utplundrat alla passagerarne. — Detta midt på ljusa dagen! Bansträckan från Vera-Cruz till Paso del Macho går genom Tierra Calientes underbara urskogar, och hvarje totsbredd terräng har man nödgats aftvinga den utomordentligt yppiga, tropiska växtligheten. Banan är äfven ledd öfver träsk, der än i dag alligatorer och giftiga ormar husera, och från hvilka det gräsliga spöket gula febern uppdyker under sommarmånaderna. Den underbart sköna urskogen med alla sina fasor och behag tränger sig tätt inpå den resande. Itt ogenomträngligt blomoch doftrikt kaos af underbara, för dessa regioner egendomliga växtformer utbreder sig för ögonen. Palmerna, deita tropikernas kungliga gräs, höja sig stolta med sina kronor öfver de naturliga, färgskiftande bersåer, grottor, obelisker, pyramider och pelare, som de uppför trädens stammar krypande klängväxterna hafva bildat. Täcka lianhryggor bilda med sina blommor sestonerna i denna obeskrifligt praktfulla trädgård. Vid kanten af denna urskog varseblefvo vi några eländiga träoch säfhyddor, — det var stationen Soledad, och tåget stannade. Jag steg af för att köpa mig litet bananas och sträcka på benen, hvarför jag eflägsnade mig något, emedan jag hade tio minuter på mig. — Men plöts ligt ljöd hvisselpipan, och tåget brusade bor utan att jag hann fram till den sista vaggonen