Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1866, sida 3

Svärjande ve och förbannelse öfver Mexiko och dess transportmedel, måste jag således invänta nästa tåg. Detta nöje stod mig dyrt, J jag förlorade min hatt, öfverrock och schal, hvilka saker voro qvarlemnade i vaggonen och blefvo bortstulna, hvarjemte jag förverkade rättigheten att på min förra biljett fortsätta resan från Soledad till Mexiko. Och nu, ärade läsare, lemna vi denne olycklige resenär åt sitt öde och begifva oss direkte — till Paris. Det var Fredagen den 17 Mars. På operan gaf man, eller snarare skulle man gifva Judinnan, ty representationen afbröts af ett tumult, nästan uppror, förorsakadt af det sätt hvarpå en omtyckt, insjuknad tenorsångare ersattes af en annan. Sällsamma motsats! Medan man sålunda skrek och väsnades i teaterns inre, var dess yttre dekoreradt och illumineradt för att fira den kejserlige prinsens tionde födelsedag. Emellertid tilltog oväsendet inne i salongen, och en poliskommissarie tillskyndade för att uppfylla sin pligt. Men just som han ämnade inskrida märkte han att han saknade sitt trefärgade skärp, — på samma gång hans tjenstetecken och vapen. . Men hvad korset och mitran äro för en biskop, hvad treudden är för Neptun och åskan för Jupiter, det är skärpet för den fransyske poliskommissarien. Frågan var nu att i hast skaffa ett skärp. Man skickar en pojke att lossa eller lösslita en af de fanor, hvarmed teaterns yttre var dekoreradt i anledning af den höga födelsedagen. Men pojken observeras af poliskonstaplar, hvilka ej hade fått ordet till gåtan, och hvilka sågo en i högsta grad straffvärd helgerånare i denne individ, som sökte lösslita en trikolor. Gaminen anförde förgäfves sin högvigtiga mission; man ville ej tro honom. Och medan publiken inne i salongen fortfor att väsnas och tjuta, medan kommissarien inväntade sin utskickades återkomst med skärpet, förhindrades denne af konstaplarne i sina aktningsvärda och allmännyttiga bemödanden. — — . En af dagens hjeltar är abb Liszt, och hans predikningar på piano äro högst moderna. Pianot har blifvit hans predikstol. Han öfversätter och utlägger der helgonalegender. Han är en Bossouet, som talar med noter i stället för med ord och fraser. För några aftnar sedan åstadkom abbe-pianisten en omvändelse. Han hade nyss spelat sin legend om Sankt Franciskus, då en liten man utan skägg, med osäker hållning, obestämd ålder och mera egendomligt än vackert ansigte nalkas virtuosen och ber att få besöka honom den följande dagen. Liezt samtycker, timman utsäties, och på bestämd tid iofinner sig gästen. — Herr abbt, sade den okände och kastar sig till den store musikernsifötter, jagiskulle vilja bikta mig för er. Liszt uppreser honom, låter honom sätta sig och förklarar att han såsom abb och icke prest ej kan böra hans bikt. Men han vägrar ej att samtala med honom både om denna och en kommande verld, ifall det kan gagna honom. Den obekante öppnar sitt bjerta för Liszt. — Betrakta min haka, sade han, ni ser i mig en man utan skägg — — — Ja, men — — — Jag är ingen man, jag är en qvinna, och jag ger lektioner på piano. Hon meddelade vidare att hon var öfver trettio år; för femton år sedan såg hon sig ensam utan föräldrar och vänrer samt nödsakad att sörja för sig sjelf; emedan hon ansåg sig ful och kände sig ega en mans bjerta snarare än en qvinnas, beslöt hon att kalla sig: Herre, istället för mademoiselle, hvilket äfven gaf henne rättighet att taga mera betaldt för sina pianolektioner. Hon hade således lefvat utan saknad under denna förklädnad, som för henne blifvit en andra natur, men då hon hörde abbå Liszt, kände hon sitt samvete vakna och beslöt att ej längre fortsätta komedien. — Men hvad ämnar ni göra nu? Hon svarade att emedan hon var trött af lifvet bad hon abbn utverka hos den helige fadern att hon kunde få inträde i ett kloster. Man tror sig veta att hon redan ingått i Franciskanerorden. 8S. N.