Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1866, sida 3

Ett 50-ärigt minne från Strömstad. Bohusläns Tidniog för sistl. Tisdag innehåller följande: Från Strömstad hafva vi mottagit följande berättelse af en person, som stått den omtalade händelsen nära, och hvilken skiidring vi ansett oss desto heldre böra intaga i vår tidning, som föremålet för densamma i dessa dagar upplefver sitt jubileum som 50-årig tjensteman. Vår sagesman skrifver: DÅå jag slutat andra delen af fru Emeli Flygare-Gärlåas ,Skuggspel, dessa så intressanta och lifliga skildringar af personer och händelser under tiden från 1807 till 1816 och 1817, förundrade det mig, att hon glömt vidröra en händelse, som bordt vara fästad i hennes minne, så mycket heldre som den inträffade just på hennes 9:de födelsedag. Ett halft sekel skiljer det närvarande från den tidpunkt, då den händelse tilldrog sig, som jag nu vill berätta, och må den vördade åldrige man, som dervid spelade hufvudrollen, förlåta att jag framdrager en händelse från förgångna tider, hvilken troligen för länge sedan fallit ur den gamles minne, men hvilken dock aldrig här glömmes så länge någon af dem lefver som bevittnat densamma. Det var år 1816, då såsom tullförvaltare härstädes anställdes en ung man, hvars lifliga väsende, goda hufvud och utomordentligt fängslande sällskapston gjorde honom allmänt firad och eftersökt i detta lilla samhälle. Den 8 Augusti var eh qvalmig och het dag. Vi såväl som andra stadsboar, hvilka egde landställen nära staden, hade om eftermiddagen vistats der och begåfvo oss sent hem. Något efter midnatt väcktes stadsboarne af det här ovanliga skriket från stadens brandvakter: ,, Elden är lös! IIastigt var den lilla befolkningen på fötter. Elden hade utbrutit i en uthusbyggnad, som äfven antändt skolhuset, hvilket läg straxt bredvid, och hvarifrån troligen någon brand kastats öfver kyrkogården och antändt kyrkan! Den tiden funnos inga sprutor, men putsar och ämbar användes i dess ställe. Stadens borgmästare, biträdd af de yngre och raskare bland borgerskapet, hade redan börjat ordna dubbla rader af folk från brandstället ner till sjön och föranstaltat om vattenkars ditförande. Brandsegel voro hemtade och stegar uppresta mot taket af det midt emot den brinnande uthusbyggnaden liggande tvåvånings boningshuset, och det raska sjöfolket beredde sig att på de redan anbragta stegarne uppklättra på taket för att utspänna brandseglen, då man hörde ett mumlande uppstå bland folkhopen, som stannade orörlig liksom, fattad af en panisk förskräckelse. Orsaken härtill blef snart bekant då flera röster hördes ropa ,,spring, spring, källaren är full af krut. Några började att aflägsna sig, då hurtigt den unge tullförvaltaren sprang fram midt ibland den tvekande folkhopen och medkraftig stämma bjöd menniskorna stanna qvar under försäkran att han sjelf dagen förut varit i källaren och genomsökt hvarje vrå i hela huset och kunde förvissa dem att icke ett enda krutkorn fanns der. ,,Se 8å, tillade han i ett språk, som af hopen väl förstods, ,Strömstads sjömän hafva alltid varit kända såsom raskare och dugtigare än andra; edra fåder voro min själ inga krukmakare; och jag för min del tycker lika lite om att få göra ett luftsprång emot min vilja, som ni; och nu gossar följen mig. Härvid klättrade han med en öfvad sjömans kraftighet och vighet uppför en af stegarne, kastade undan tegelpannorna och fick snart fotäste uppe på taket. Eu mängd raska sjömän följde hans exempel och inom få minuter voro de våta brandseglen ansatta. Det var hög tid, ty träväggen var redan så het att den var nära antändning. Den dubbla vattenhemtningskedjan var redan i full gång, en del af vattnet åtgick att fukta brandseglen och den öfriga att släcka elden. Stående på taket och meddelande sina befallningar om pianks och stakets undanrodjande lyckades det honom genom dessa anordningar att på mindre än en half timma få elden släckt och all fara förbi. Då den unge tullförvaltaren försäkrade folket, att han sjelf varit i källaren, sade han ingen osanning, men då han stod på taket af byggnaden, gom af hetta var nära att antändas, hade han fullkomligt kännedom derom, att elfva alnar inunder hars fötter lågo förvarade icke mindre än 10 fjerdingar krut. Om detta hus antändts, så hade ovilkorligen åtminstone södra delen af staden varit förstörd och kanhända vid explosionen många menniskor tillsatt lifvet. Den man, som genom sin kallblodighet, sitt lugn och mod förekom en så stor olycka, var numera tullförvaltaren och riddaren M. U. Bellander i Malmö.