Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1866, sida 1

Hvad man sedermera företagit med mig hade då varit mig likgiltigt. Schenhatta, som hado visat sig så f för våra fionder, blef derefter fangslad till sina bändor, men föröfrigt leranade man henne sall frihet. Man insäg att hon ej sknllo vil från min sida. Endast denna omständighe gjordo att man icke dödade mig. Då nemligen Svartfogel i min närhet, i midten af åtta krigaro, hade slagit sig ned framför en liten eid, och man rådgjorde hvad man skullo företaga med mig, tyckto jag mig förstå att do flesta röstado för min ögonblickliga död, men att Svartfogel påyrkado att jag skullo föras till deras by, hvarest stammens äldsta krigare tillsammans med de visaste medicinmännen skulle bestämma mitt öde. — Vilja mina unge män bära Mandansquawen på sina skuldror, eller vilja do fängsla hennes späda lemmar krökta på en hästrygg? frågade han på Sionxspråket, synbarligen för att martera mig mod sina ord; — hvod skall jag göra med en squaw, hvars lommar blifvit förlamade? Hon dugde då endast t:1 föda åt vargarne, hon skulle ej mera passa för en höfdings wigwam. Hon måste gå så stt honnes fötter förblifva smidiga, hon måsto vavdra fritt så att hon inte glömmer att garfra muskusdjurets skinn och pryda sin herres mokassiner med piggsvinets färgado taggar. Mina unga män frukta att Mandanflickan skall fly. Jag säger: kon flyr icke. Bind den bleke jägaren på en häst och drif den framför er, och Mavdansquawen skall följ honom likt en bustelkalf, hvars moder blif dödad. Men sofvan med öppna ögon, ann rskall den vilda Mardankattan lösa den bleke jägarens sjettrar och fly med honom. Hon har skarpa tänder och ett qvickt öga; der ligger en af våra män, som dödades af er