Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1866, sida 2

)runa färg och det präktiga glänsande håret örrådde det tydlig. Men annars sökte man örgäfves att hos den okonstlade, men med omsorg klädda damen siana några andra inlianska kännemärken; endast hennes herriga, mörka ögon, hvilka beständigt frågande sökte hennes makes blickar, erinrade derigenom, ehuru fria från allt tvång och strålande af stolthet och kärlek, om de indianska qvinnornas underdånighet gent emot deras herrar och män. Men detta oaflåtliga forskande efter hennes makes minsta önskningar, och detta begär att alltid förekomma dem, berörde ej oangenämt, tvertom, det förlänade henne ett oförlikneligt behag, och jag insåg fullkomligt sanningen af Wandels förklaring: ,att han var för lycklig för att vilja lemna sitt hem äfven för en kort tid. Och derjemte talade fra Schanhatta tyska, visserligen med en stark, utländsk brytning, men man kunde ej höra någonting täckare än då hon med sin djupa, välklingande röst bemödade sig att riktigt uttala de svåra orden och besvarade sin makes godiynta skämt med ett ljuft leende. Verksam, likasom hade hon blifvit född och uppfostrad i ett tyskt hem, serverade hon det på prärivis stekta köttet, jemte åtskilliga andra rätter, och lika så ifrigt skyndade hon att på sin makes vink hemta några flaskor af det ädla Kataubavinet. Men derefter satte hon sig hos oss, och sedan bon fått veta på hvad sätt jag hade fått reda på hennes och Wandels förflutna lif, deltog bon fritt i samtalet, hvilket företrädesvis berörde manuskriptets innehåll. Men vi talade äfven om mina öden, och vi sysselsatte oss en längre tid med vår aflägsna hembygd, som innehöll så många kära grafvar, och den käre