4 CU101Mnuilr. Hvad här är sagdt om individen, gäller ock om föroningen af indi vider, om samhället. Äfven här kan man uppstålla tvenne alternativer: det ena af ett samhkile, som åt det kommande slägtet efterlemnar arfvet af en god uppfostran, d. ä. fysisk och moralisk omvårdnad samt inhemtade kunskaper och duglighet; det andra af ett samhälle, som försummat denna omvårdnad, för att i dess ställe efterlemna ett ökadt materiellt kapital, förutsatt att detta verkligen blifvit besparadt, och icke användt till rjutningars tillfredsställande. Men icke nog härmed: det förra samhället har efterlemnat icke blott bildningen, utan ock de anstalter, som blifvit pjorda för bildningens meddelande. Antag att hågen derför skulle i det vanvårdade samhället uppstå: man skulle snart erfara att det samlade kapitalet är dertill alldeles otillräckligt. Detta gåäller äfven om den jysiska omvårdnaden. I det ena samhället har man, genom nyttiga anstalter, såsom fattigvård, bostäder, sanitära anordningar, m. m., väl vårdat sig om det unga slägtet; i det andra har man låtit nöd och sjukdom dels utgallra detsamma, dels försvaga dess fysiska kraft. Och denna kapitalförlust är långt större än vinsten af hvad man besparat. Nu är det den förmögna samhällsklassen, som hufvudsakligen får bära de uppoffringar, som äro förenade med dylika anstalter. Det kan då invändas: hvilket gagn hafva våra barn af det som blifvit offradt på det allmänna bästa? Hade det ej varit bättre om vi efterlemnat dessa medel i ett besparadt kapital? Välan: hvilket är för våra egna barn (om vi tänka särskildt på dem) bättre, att inträda med deras utbildade mannakraft och förädlade båg uti ett samhälle i den förra kategorien, eller uti ett samhälle, der de öfverallt mötas af fysisk och moralisk förslappning, af okunnighet och uselhet? I hvilketdera skola de kanna göra mest sina krafter gällande och fruktbärande? I hvilket dera skola de äga den största trefnaden? Skall icke det vanvårdade samhället taga deras tid och kraft mycket mera i anspråk, för att åstadkomma en förbättring, och skall ej denna — i de dimensioner, hvari det onda nu tillväxt — kräfva äfven materiellt större kapitaler än hvad de vunnit i ökadt arf genom fädernas okloka s. k. sparsamhet? Jo visserligen, och förklaringen ligger helt enkelt deri, att både det goda och det onda — det nyttiga och det skadliga — tillvexer i en långt större proportion än det timliga kapitalet, vore det också insatt i en än så god affär. Tiotusen rdr väl använda i dsg kanna förekomma en utgist om tio år af hundratusen rdr, och denna sednare utgift kan blifva för våra efterlefvande oundgängligt nödvändig. Vi hafva då föga gagnat våra barn genom att bespara de första 10,000 rår. Härtill kommer en annan mycket vigtig omständighet: uppoffringen för allmänt nyttiga ändamål utöfvar omedelbart ett välgörande inflytande på hvar och en som gör denna uppoffring. Häri ligger den djupa meningen af skristens ord: ,ju mera da gifver, desto mera har du qvar. Det är icke blott den inre tillfredsställelsen af en god handling, som här återgifver åt känslan en fond af sinnessrid, hvilken är mycket mera värd än behaget af den uppoffrade timliga egodelen; det är något ännu mer: det är en seger vunnen öfver sjelfviskheten, det är en frestelse undanryckt å ena sidan njutningslystnaden, å den andra girigheten. Och hvarje sådan vunnen seger öfver oss sjelfva gör den efterföljande lättare. Och detta verkar icke blott på oss sjelfva, utan ock på våra barn. Den njutningslystne låter dem smaka en vållefnad, som snart icke känner några gränser för sin åtrå; den girige beröfvar dem en naturlig och sann lefnadsglädje, som gemenligen hämnar sig, när de få fiitt förfoga öfver de egodelar, till hvilkas pris denna glädje blifvit köpt. Kunna således uppoffringar för allmänt väl, för medmenniskors bösta, undanrödja, om ock blott i ringa mån, dessa feror, så är det icke längre en uppoffring, utan en oberäknelig vinst. Dertill kommer, att i ena fallet ärfva våra barn tillika en fordran, som är dyrbare än hvarje anneoch som är säkrare än den bästa inteckning, den nemligen, som ligger i en eller flera individers, att icke tela om ett helt samhälles, tacksamhet för en faders välgerningar och gagnande verksamhet. Mången gång har en utöivad välgerning räddat denne välgörares son eller dotter från skam och nöd. ,Er fader har bjelpt mig; nu är det min tur att hjelpa Eder. — Det menskliga lifvet företer lyckligtvis mer än en sådan gömd, men derföre icke mindra rörande och vederqvickande historia. De medel, som vi sålunda använda till vårt samhälles och medmenniskors sanna bästa, äro alltså icke förslösade, atan besparade, och det var dit vi ville komma. De äro blott insatta i en annan sparbank, än den som gifver kontrabok. Och så kunna vi äfven här — när det gäller den förmögna samhällsklassen — predika sparsamhetens dygd. Det är icke till den filantropiska känslan vi dervid tala, utan till det lugnt beräknande förståndet, men båda komma till samma re sultat, och detta helt enkelt emedan det ieke gifves någon verklig motsägelse emellan det goda och det nyttiga. Nu hör man mer än en gång, äfven från de bästa menniskor, en klagan öfver demånga goda ändamål, i välgörenhetsstiftelser, i bildningsanstalter, i understöd åt armodet, i äreskänker åt förtjente män, i minnesvärdar, m. m., som taga deras kassor i anspråk. Denna klagan är berättigad endast under tvenne förutsättningar: att ändamålet ej är verkligen godt och nyttigt, eller att man icke har råd att dertill bidraga. Här eger hvar och en både rättighet och skyldighet att pröfva hvarje förekommande fall. Men om ingen af dessa förutsättningar gälla, om ändamålet är godt och vi kunna dertill medverka, medförde det också ett litet offer af vårt Afvarfläd då hära vi ej klaca deröfww 45 FOgOC— 2— 2—— C 83 — AA wm a — ee AA OMR BLI 0 mere A DL 4 Er 2 33 — s —WLl C — OS-—— AA RA