Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1866, sida 2

Göteborg den 29 Mars. Det är en skyldighet för hvarje menniska att vara sparsam, hvilket innebär: att ej blott icke för dagen förtära allt hvad man förvärfvar, utan ock bespara deraf något för morgondagen. Denna sparsamhet ålägger den hvars förvärf ännu är ringa, stora försakelser — ban måste kunna umbära ej blott det öfverflödiga, utan ock mången gång det rätt nöds vändiga. Men den har också sin lön med sig, eller samma lön som hvarje annat inträde på dygdens väg: vandringen blifver lättare med hvarje steg framåt — det är blott de första stegen, som gälla på — och målet är ingenting mer eller mindre än ett bergadt hem, en aktad samhällsställning, inre frid. Och det målet är väl värdt någon försakelse, någon kamp, vid vandringens början. Sparsamheten, i förening med flit, leder i de flesta fall — då icke särdeles olyckliga förhållanden mellankommit — till bergning och välstånd; icke sällan leder den till rikedom. Men då uppstå nya förpligtelser, och det var derom vi nu egentligen ville tala. Det blifver då icke längre fråga om att lägga slant till slant i sparbössan, för att sedermera kunna insätta riksdalern i sparbanken; det blir nu fråga om att spara i mycket större skala, att gömma nya kapitaler åt det slägte, som inträder — med nödvändighetons oomotståndliga makt — såsom våra arftagare. Men hurudana böra dessa kapitaler vara? Eler rättare: hvilket är det bästa arf, som vi i detta fall kunna lemna våra efterkommande? I det enskilta tvekar iagen förståndig fader eller moder att betrakta en god uppfostran såsom det bästa arf de kunna lemna sina barn, om de också alltför ofta misstaga sig om den uppfostran, som är verkligen god. Endast mycket kortsynta föräldrar kanna svara med de kända orden: ,, min son behöfver ingenting att lära, ty han blir rik; endast mycket sjelfviska beröfva sina barn af girighet det dyrbara arfvet af kunskaper och duglighet, för såvida dessa kunna genom undervisning bibringas. Eljest finnes det ingen, som ej obetingadt inser, att intet sparadt