Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1866, sida 2

oss till en annan verld. II. I siettrar. Vi hade återvändt till bersån efter en kort promenad genom vingärden. Den försvinnande aftonrodnaden hade lyst oss under den gemensamma måltiden, och i förtroligt samtal sutto Wandel och jag bredvid hvarandra. Fru Jeanette hade gått in med sin dotter; hon väntade ej att återse mig samma afton; hon önskade mig således en god natt och uttalade skämtsamt den förhoppningen, att vi ej skulle låta den uppgående solen öfverraska oss i bersån. Hon sade detta på skämt, utan att betänka att ett dylikt fall verkligen kunde inträfta. Iy natten var ja så beundransvärdt skön, den af dagens sol genomvärmda luften så jam, och fridtullt belyste fallmånen det tysta landskapet. I Äfven i vår berså inkastade han några darrande strålar mellan de gröna vinrankorna och han tecknade skuggbilder på bordet så märkvärdigt formlösa, att man ovilkorligen sökte utfundera hvad de mest kunde likna. — Än voro de kantiga, än runda, än aflånga, än sammantryckta, och om verkligen en klumpig skuggnäsa framstod, hvilken likasom lysten förlängde sig bort mot de halflyllda glasen och räckte utöfver balfva bordet, eller ett förfärligt cyklopöga med litet spildt vin såsom ögonsten skelade i det klara månskenet mot de fyllda flaskorna, likasom hade det afundats några mänstrålar, hvilka rjoto det synnerliga företrädet att med en diamants