Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1866, sida 3

förderfvet från oss; men om vår undergång var bestämd, då åtorstod mig, gent emot eit sorgligt slut, den tröstande tanken att emot oss varit en vilja, hvilken vi dödliga ej förmå bekämpa. Då solen försvann för våra ögon, å ännu en halftimma, förrän hon verk ned. Jag dröjde således icko längre utan antände sjelf vedatapelu och uppdrog åt negressen att öfvervaka att den oupphörligt brann lika starkt och kastade ett klart sken så vidt omkring som möjligt ölver Mis ilande bo jor. Deretter ölverlomnade jag åt Halbert befalet r denna del af ön, och sedan jag inför allas ögon iustackit ändarne af ett antal kortare, till bloss lämpliga grenar i glöden och förklarat deras bestärsmelse anvisade jag de enskilda skyttarne, till och med den oförskräckta Kate, derss poster, hvarifrån de beqyämast kuade beskjuta den annalkande och synbarligen klart upplysta fiendtliga flotten. Åtioljd af den fremmande jägaren och Schanbatta begaf jag mig derefter till den norra sidan af ön. En förde! för os3 var äfven att Dalefield, utom sina bössor, medförde några dubbelgevar, hvilka han och de öfriga brukade begagna vid mindre jagter. Dessa bössor, laddade med varghagel, åstadkommo i mörkret säkrare skott än kulbössorna, eburu jag hade anbefallt att man jemte kulan äfven skulle laddåna dessa med några varghagel. Jeg sjelf hade ett of dessa gevär utom min kulbössa, och således var allt ordnadt för att bereda indisnerna ett så varmt ersottagando, att de eftersdet fåfänga första anfellet ej så snart skulle känna last alt förnya det. Skymninzen hade ärvnu icke öfvergått till fullkomligt mörker, då alla intogo sina poster, och om icke negressen hado beledsagat hvarje vedstycke, som hon kastade i elden, d