Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1866, sida 3

digare än Kristianias. Med afseende å jenn anförde talaren flera skäl till stöd för den äsigton. att transport deraf på jravag från D j en valdes, Wermlands produkter 2 taga vägen åt Kristiania i stället för åt Göteborg, då vägen från Dejefors till den norska hufvudtaden blefve blott 23 mil, medan vägen till Göteborg biefve närmare 32 mil, visade hr Weern, stödjande sig på det faktum, att jernvägsfrakten kan sättas billigare på lävgre sträckor än på kortare, att med nuvarande taxor skulle frekten till Kristivnia pr centner jern blifva blott 2 öre billigare än till Göteborg, och hau trodde st om denna fraktskilnad skulle visa sig utofva ågot inflytaude, Göteborgs köpmän nog skulle förstå, att genom nedsåt g af sin provision tjemna skilnaden till fördel för Göteborg, Ifrågakomme fraktnedsättningar, hade Sverge lättast att åvägabringa en sådan, då det här gällde en större väglängd. Tal. trodde äfven att trävarorna fortfarande skulie gå till Göteborg, men om det för Wermlands skogsegare vore en fördel att låta dem gå till Kristiania, ansåg han ingen vara beättigad att förmena dem tillgodonjutandet af denna fördel. Hr Wern öfvergick derifrån till frågan om de wermländska skogarnes tillstånd och möjligheten att de kunde lemna den ökade koltillgäng, på hvilken Norumliniens anhängare till en del stödt sin argumentation, och han visade i detta afseende, med erfarenhetens vittnesbörd, att den bättre vård af skogen, som blef en följd af dess ökade värde, äfven förmådde öka afkastningen, Rrartill komme att man med säkerhet kunde anaga, att uppfinningar i industrien skalle hädeniter såsom hittills minska bränsleåtgången vid jerntillverkoiogen. — Invändningen, att vestra Wermlard kunde få sia malmtillgång från Dalkarlsberget i stället för från Persberg, bemötte hr W. sed den erinran, att den förra vara af vida sämre beskeffenhet och alldeles oduglig till ståljern. Med afseende å Ölmebanan påpekade tal. den besynnerliga motsägelsen deri, att man å ena sidan betviflade att de personer, som intresserade sig för banan Filipstad-Norum, skulle förmå åstadkomma denna, men å andra sidan begärde och trodde, att de skulle åstadkomma Ölmebanan ehuru deras fördel af den ej kunde beräknas till mer än 710 af deras fördel af Filipstadsbanan. Med hänsyn till den väntade traflkea å denna bana visade tol. genom jemförelse dels med andra svenska banor, dels mellan betydenheten ef Filipstads bergslag och andra bergslager, att beräkningarne ingalunda voro ofverdrifna. Sedan tal. sälunda sökt visa, att, ur formansintressets synpunkt, Norumlinien icke kunde anses för staten ofördelaktig, hemställde han likväl, om ej staten med jernvägsanläggningarne hade ett högre intresse, nemligen befordrandet at landets materiella välstånd. Med hänsyn till detta högre syftemål, fann tal. den utveckling af produktionen och industrien i Wermland, som Norumslinien skulle framkalla, vara af den betydenhet, att någon tvekan om denna linies företräde icke hos honom kunde förefinnas. Och hvad slutligen anginge staden Karlstads intresse, visade tal. att detta, rätt förstådt, vida bättre befordrades genom den norra linien än genom den södra; ty det vore för Karlstads välmåga och blomstring af vida störra vigt, att staden vore hufvudorten i en rik provins, än att den bibehölle fullkomligt oförminskade sina nuvarande expeditioner af jern och trä. Det vore således direkt stridande mot Karlstads intresse att vilja hämma provinsens utveckling för att bibebålla sina expådi ioner. Hr Björck förklarade till en början, att han fann sig pligtig att i frågor som dessa, jemte bevakandet al landets intresse äfven bevaka den orts, som man representerade. Hans öfvertygelse var, att hela den wermländska trafiken skulle dr sig från Göteborg till Kristiania, och han ansåg landet ej ha råd att göra de härmed pade uppoffringarne för att befordra den Weraländska industriens utveckling. Ställde man så till. att varoraa en gång kommit till Wenern mäste de gå till Göteborg, ty någon konkurrens mellan sjötransporten dit och rnvägetrausporten till Kristiania kunde då ej gakommz. Tel. var öfvertygad, att norrnen skulle göra allt, såväl genom nedsätting af provisioner som af frakter för att draga rörelsen till sig. (Tal. underlät emellertid att upplysa med hvad rätt man kan förmena der wermländska industrien att på detta sätt blifva billigare betjenad än den för närvarande är, el:er hvarför den icke borde få godonjuta den fördel, som tal. väntade att norrmännen skulle erbjuda, nemligen att, om dett gällde, få transporterna verkställda ,,utsn en skillings frakt.) Det kunde icko bestridas, att vägen från Dejefors till Göteborg vore 9 mil längre än till Kristiapie, och i en sådan täflan segrare, ansåg talaren i längden drn som hade någon den minsta naturliga fördel på sin sida. Tal. anställde en beräkoing ötver de förluster, med hvilka Sverge skulle köpa den utveckling af produktionen, som Norumslivien kunde framkalla, och an kom härvid till en siffra pro anno, som han såg kapitaliserad motsvara 10 miliioner rdr. Tisi en sädau uppoffring hade vi icke råd, ätminstone för värvarande. Han röstade för Karlstadsliniev, men ville höja anslaget till 1,300, 000 rår, hvilket han ansäg möjligt utan upptagande af nytt utländskt lån. (Forts.)