Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1866, sida 3

djupaste betydelse samt är fri från dessa ronaneska ider, hvilka blott alltför ofta förinleda sorgliga sjelfbedrägerier. Men om jag ärt känna lilvets allvar, så har detta allvar hela sitt outgrundliga djup äfven meddelat sig åt mina känslor, mina åsigter, och visst icke till skada för den, till hvilken kärleken drager mig. Kate, dyra älskade Kate, som visat er för mig i denna vildmark likt en af Gad utskickad engel, fortfor jag inverligare, då jag märkte att hon darrade häftigt och förgälves ansträngde sig att afbryta mig, — om vi en gång återkomma dit der omsorgen för vårt lit och trygghet mindre uteslutande beherrskar oss, vill ni då tillåta mig att verka och handla under edra blickar, vill ni då för anna mig det ljufva hoppet stt en gång af or hand — — — Sluta, o sluta! afbröt mig Kato nu snystande, och åter omfattade hon likasom bedjando min hand, — hvad bar jog gjort, hvad har jag förbrutit, emedan ni riktar dessa ord till mig? O, jag ber er, jag bönfaller, stör icke det förhållande hvari jag står till er; lät mig vara er trogna, kära syster, emedan jag eldrig kan blifva någonting annat för er; anna mig den glädjen att såsom syster få återföra er i en vårdigare verkningskrets, samt att kunna fröjdas åt de lyckliga resultaten af edra rodliga sträsvauden, och i dubbelt mått skall jag välsigna den stund, då ett vänligt öde sammar förde oss och ådrog mig samt alla de mina en så stor tacksamhetsskuld till er. En iskyla hade genomfsrängt mitt hjörta vid Kates försva ord; likasom nedtryckt och krossad af en förfärlig tyngd stirrade jag framför mig mellan den i haltdunklet kringströdda drifvoden. Vattnet sqvalpade så muntert, stjernorna och ollonborrarne strålade så