Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1866, sida 1

skull att till större delen följa den slingrande floddalen. — Vagnen, den olycksaliga vagnen, om vi ändock hade lemnat den efter oss för längesedan, anmärkte Dalefield och såg sig rådlös omkring, — låt oss nu åtminstone taga de nödvändigaste sakerna ur honom och qvarlemna honom här. — Nej, på intet vilkor, svarade jog be. slutsamt, ty det föll mig plötsligt in att vi mojligtvis kunde behöfva vagnen till vår sådning, — allt beror na på att hålla våra fiender i ovisshet huruvida vi hafva upptäckt dem. Så öfverlägsna de än äro till antalet, så sky de dock ett öppet anfall. De äro för sluga att utsätta sig för våra bösskulor. Om de ej fruktade att förlora flera af de sina, skulle de för längesedan hafva anfallit oss midt på ljusa dagen. Do ville insöfva vår vaksamhet, men varen öfvertygade att den första natt vi åter slå ett ordentligt läger, kunna vi vänta ett anfall. — Och hvad är nu ert råd? frågade Dalefield medan allas blickar, — till och med den annars så sorglösa Kates, — riktades mot mig med ävgslig spänning. — Först tillråder och ber jag att mina anordningar följas på det noggrannaste och att vi bålla oss tillsammans, utan att likväl genom åtbörder eller ängslig tystnad ådaga lägga någon ovanlig oro. Vi måste fortsätta vår resa likasom hade de misstänkta spåren ej förefannits, och likasom kunde vi ej hotas af någon menniska i verlden. Om jag än icke kan lofva er att fullkomligt förhindra ett fiendtligt sammanträffande, så försäkrar jag dock heligt att jag väl inser det ansvar jag öfvertager och att jag skall uppbjuda allt för att smyga förbi våra fiender utan att vexla ett skott med dem. Föröfrigt befinna vi oss