Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1866, sida 1

ning ut ur dalen vid den lilla floden, som så länge hade varit vår följeslagare, för att af skära don af de båda vattendragen bildad vinkeln och inbespara en betydlig omväg. Vägen visade sig i denna riktning mer: otillgänglig, emedan ja mera vi nalkades de stora vestliga vattendraget desto djapare klyf tor fårade marken, men dessa hinder voro e af det slag att de icke kunde öfvorvinnas a vagn samt häst, och hastigt nalkades vi de höga trädtopparne, hvilka reste sig utöfvoströmmens bädd och tillkännagåfvo grannska pat af vårt närmaste mål. Vi hade åter passerat den branta, mer mjuka slnttningen till en regnklyfta, då Schan hatta och jag, hvilka redo en kort sträck: framför de öfriga, plötsligt stannade likason på ett öfverenskommet tecken och betraktade uppmärksamt marken framför oss. I nästa minut höllo Dalefield, Kate och hen nes båda bröder bredvid mig och riktade sin: förvånade blickar än på mig, än på ett störrantal mokassinspår, hvilka tydligt syntes sanden på botten af klyftan. — Ni se, mina vänner, huru rätt jag had uti att mana till försigtighet, började jag, t) att dölja det verkliga förhållandet eller sök: förminska farans vidd hade icke blott vari onyttigt utan äfven oklokt, — oaktadt vå skyndsamhet hafva röfrarne hunnit före oss — Är detta verkligen spåren efter Svart fogels kamrater? frågade Dalefield och ka stade en bekymrad blick på sin dotter. — Utan tvifvel, svarade jag; — frög Schanhatta; ett barn kan med lätthet skilj: snitten på en Svartfot-mokassin från en Ponka eller Pawnee-halfstöfvels. De hade den för delen att kunna välja en väg i rakare rikt ning, medan vi voro tvungna för vagnen