Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1866, sida 3

A — I fråga om utvidgade rättigheter för qvinnan. I detta ämne läses en väl skrifven insänd artikel till Östg. Korresp., hvarutur vi åter gifva följande: I den mån det allmänna finner sig för sing syften beböfva qvinlig verxsamhet, kommer det nog att påkalla den. Den författarinna, hvarom vi ofvan nämnt, påminde oss om Jeanne d Arc, och vi skola taga vinken i akt. Skulle det en gång visa sig att qvinlig hänförelse behöfves, att under tider at nöd rädda det svenska namnet, så torde vi också få vår Jeanne dArc, ehuru vi hoppas att vi dessförinnan sinna vår Florence Nightingale. Skulle en gång, hvad en af våra stora riksdagstalare gifvit sig så mycken möda att karakterisera som ,hjertats intelligens, visa sig oumbärlig uti vår representativa församling, kommer den nog att äfven kallas dit, om än d:r Lindgren dervid skulle vända sig i grafven. I vår tid lärer det väl knappt behöfvas. En annan sak är rösträttens utöfning, hvarom kan vara åtskilligt att säga; vi motstå dock frestelsen och erinra endast att emancipationen i detta afseende redan är ett godt stycke undangjord, i det qvinna, som sjelf vårdar sin egendom eller för sig sjelf ansvarar, redan nu indirekt inverkar på första kammarens sammansättning. Den stund kan komma ängu, då qvinlig finese, likasgom så mången gårg förut, får sin rol att spela i diplomatiska värt, men det är just icke troligt att vår tid får skåda qvinliga utrikesm strar; knappast lära vi få skåda en korkåpa änga qvinliga skuldror, ehuru man väl tyckt g någon gång finna äfvan under högbiskopliga mitror någonting beslägtadt mer wed, bjertats intelligens än med hustvudets. Knappt lärer väl ens vara att befara att qvinliga sökande skola trängas om medelmåttigare ,,brödstycken i kyrkans tjenst; derföre kunna säkert våra tbeologie doktorer vara lika lugna, som en friherrlig vältalare och skald kan vara för att ej behöfva påkalla qvialiga provincialläkare, att i 20 graders köld göra många mils långa färder på höstryggen. IIved föröfrigt till mensklighetens väl, så till själ som kropp, efter forsynens tillstädjan blifvit uträttadt af qvinnan, minn nog de, för hvilka verldshistoriens arbete ej alldeles obekant; ej blott hafva de i spetsen f. mensklighetens vandring ur mörker tili ljus träffet sådana namn, som Elisabeth Fry eller Aune Savery, utan också på nära håll sett ansprålslösa religionslärarinnor i skolan eller den enskilda hyddan, som utöfvat ett sonnt pastoralt arbete och spridt en sann välsignelse, utan både fullmakter och pastoralier. I ett fall skulle — vi tveka ej att utsäga det — de utvidgade möjligheterna för qvinnans användning i offentlig verksamhet blifva till en förbannelse, i stället för en välsignelse: om nemligen derigenom den hittills jemförelsevis fria delen af vår uppfostrade befolkning derigenom skulle dragas under den s. k. lärda uppsostrans och examenskontrollernas slafveri. Redan har vårt vålmenta ekonomioch besvärsutskott utsväfvat i vådliga fantasier om maturitets-examen (!) och Gud vet hvilka andra examina, hägrande för våra qvinnor i den dimhöljda framtiden. Bakom dessa massor af examina hägrar åter något annat: nya läroverk med lärda och realistiska linier, nya laboratorier, nya anatomisalar, ja hvarför icke nye astronomiska observatorier, eftersom sedlighetens väktare svårligen lära tillstädja att män och qvinnor samtidigt forska i stjerneveriden, då den naturligen ej lärer kunna betraktas vid daesljus! Och kanske vi ej redan lida af öfveruppfostran, öfverklassicitet och öfverexaminering, som först våldsamt rycker vår barndom och ungdom ur lifvet, i hvilket den sedan kastar oss hufvudstupa in först då vi väl hunnit att bli riktigt främmande för dess våsende, at: förlora all omedelbarhet, att bortnöta på glosan och formeln all den spönstighet, som skullt bjelpa oss att lyfta lisvets bördor! Vi tillförse oss ingalunda att med några penndrag kunna ordna den undervisningsväsendetutveckling, som väl ändå i viss mån måsto följe med en utvidgning af qvinnornas verksamhets område. Dock synes oss ett framförallt nödig dervid, nemligen att icke införa något främmande nytt, förrän vi gjort till sanning hvad vi hafva. Egde vi ej blott på papperet utan i verkligheten en folkskola, liknande den, hvartill på de aldra sista åren våra största städer berömligt sträfvat, då vore nöden redan till hälften afhulpen. Ivad hafva vi nu? En anstalt för hopens barn, hvarpå det allmänna offrar några tusen riksdaler, och en anstalt för ståndspersoner, ett sdags förnämare småbarnsskola, hvarpå staten offrar millioner. Vi talo här om de två eller tre lägsta klasserna a elementarläroverket. Och ändå är man snar gagdt färdig att upprätta dupletter af de sednare endast af välmening, för att sätta flickor i till. fälle att aflägga sina s. k. maturitetsprof. Läton oss ordna den högre skolundervisningen så, at den bäst motsvarar fordringarna äfven för de fåtal, som behöfver göra embetsmannastudier men låtom oss i första rummet tänka på milli nerna; bälften af dem är qvinnor, och äfven behöfva sin medborgerliga daning, ju ädlare o rikare, desto lyckligare för dem och samhäl Folkskolan kan och bör skänka båda könen er gemensam omfångsrik uppfostran. Gerna medgifva vi att den dernäst följand åldern från 13 å 14 år till 19 å 20 ej lämpa sig för gemensamhet de båda könen emellan Utan fara kan dock tiden häruti afvaktas, och ännu torde en lång sträcka af år för att behofvet kommer att kännas märkbart a offentliga högre elementarskolor för flickor. De: högre akademiska undervisningen torde deremo med få undantag, såsom de anatomiska och kli niska kurserna, i den troligen ganska inskränkt mån sådana för qvinnor komma att erfordra: lämpa sig för både manliga och qvinliga åhe rare. Uulversitetors, akademiers eller ather er lärngalar ära till fölie af sin Natur. öppnad