Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1866, sida 2

läge, men tillika förbereda henne på alla möjliga inträsfande fall. Men hon var en ovaniig flicka; hon behöfde ej uppmuntringarne. Likasom barnslig glädtigbet och ett okufligt öfverdåd prydde bennes yttre med de ljafvaste behag, likasom hennes hjerta intogs af deltagande endast vid skildringen af andras lidande, så tycktes äfven hennes mod växa i samma mån som hon vaan en klar insigt af de omgifvande farorna. Då vi återkommo till lägret, funno vi Svartfogel sitta bredvid min kokeld. Kate hade således genast det bäste tilifallo att meddela sin fader mina råd. Framför min kokeld dröjde hon endast en kort stund för att utbyta några ord med den öfver hennes vänligbet cå förtjusta Schanhatta och att vänligt nicka åt indianen, hvarester hon skyndade till sin faders tält, framför hvilket en liten eld bade blifvit upptänd vid skymningens inbrott. Jag visste ganska väl hvad som hade fört Svartfogel till Schanhatta; emellertid hade den mest svartsjuke och misstrogne betraktare ej kunnat ana hvad som föregick inom vildeno bröst, då han syubarligen känslolös stirrade i kolglöden och stundom blåsto ett tjockt rokmoln ur sin tobakspipa. För att icke störa Kate nedkastudo jag mig i gräset bredvid Svartsogel. Jag försökte visserligen att inleda ett somtal med honom, men, omodan han visade sig mycket onstafvig, så började jag ett samtal med Schanhatta, hvilket företrädesvis rörde vår resa uppför flodon. Jag vet icke om det lyckades mig att vilseloda den listige indianen, men jag märkte till min belåtonhet att han blickade upp förvånad, då jag inbjöds af Dalefield alt komma till honom i hans tält. Jag gick; Svartfogel foljdo mig vaturligtvis