Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1866, sida 2

skola sortskrida till erkännande och tillampning af denna grundsats, men icke få densauma sig pålvingad genom dem gemensamma lagstiftningen i Washington. Detta var tendensen i hans tal, såvidt som det rörde Förenta Staternas inre politik. I detta hänseende utgör talaren sjelf ett bland de lefvande vittussbörden om det stora om slag och den lyftning i tänkesättet, som gonom plantor-intressets besegrande inträdde i Förenta Staterna; ty Bancroft, ehuru alltid principiel motståndare till slafveriet, stod lock, sålänge denna inrättning skyddades af andets författning, i det s. k. demokratiska partiets leder, samt emotsåg med fruktan och sökte så länge som möjligt uppskjuta den fruktansvärda sammanstötning mellan idöorna och intressena, hvars oundviklighet ban föratsåg, men hvars utgång då låg höljd i mörker. Enär prosident Lincoln var föredragets förnämsta gestalt, grapperades alla fakta och betraktelser kring denna. Talaren anstälde bland annat följande jemförelse mellan honom och lord Palmerston: Knappt var presidentens stoft nedlagdt i grafn, då Eoglands premierminister, rik på år och 2, tillslöt sina ögon. IUImerston räåknude siva or från Wilhelm oröfrarens dagar; Iäacolna mifsjemianen sträckte sig blott två slägten tillbake i tiden. Palmerston erhöll sin undervisning af de bäste lärare i Harrow, Edinburgh och Cambridge; Lincolns förste lärare voro den tysta skogen, den ödsliga prärien, floden och stjernorna. Jalmenstons stötsmannavärf sträc ker sig genom en tid af 60 år; Zincolns blott genom en tiondedel af detta tidsmått. Pulmerston var en starkt befästad aristokratis ledare Lincoln en folkets vägvisare eller snarare följd slagare. Palmerston var uteslutande engelsman och räknade sig i underhuset till ära, att Englands intressen voro haus allt i allom; Lincolns känslor och tankar omfattade menskligheten på samma gång som hans eget laud. Från sin trånga ståndpunkt som engelsman kunde Palmerston icke göra sitt land älskadt af andra folk, utan ingaf dem soarare afsmak och obehag; Lincoin lemnade Amerika mer älskadt än någonsin af alla Europas folk. Palmerston ådagalade sjelfbeherrakningsoch beräkningsförmåga i förlikandet af de aristokratiska faktionernas sammanstötande intressen; Lincoln, rättfram och uppriktig, gjorde samvetet till sin ledstjerna mellan folkets stridande meningar. Palmerston kunde visa öfvermod mot de svaga och var känsligare för äran än för rättvisan; Lincoln förkastade hvarje råd, som blott var bygdt på politisk beräkning, och var ur stånd att med vett och vilja handla orätt. Palmerston, i sjelfva verket en ytlig menniska, tyckte om löje och förstod att med lekfullt lättsinne förbrylla en allvarlig motståndare; Lincoln var en man med oändligt skämt på läpparne och sorgsnaste allvar i hjertat. Palmerston var en lyckad representant för nutidens aristokratiska liberalism. väljande till sin domstol icke mensklighetens samvete utan brittiska underhuset; Lincoln var djupt fattad af frihetens oviga sanningar, lydde dem såsom Försynens bud och erkände menniskoslägtet såsom domare öfver sin samvetsgrannhet att följa dess föreskrifter. Palmerston uträttade intet, som skall bestå genom årbundraden; bans största handling. Belgiens skiljande från Holland, har skapat ett litet konungarike, som naturenligt graviterar mot Frankrike; Lincoln fulländade ett verk, som skall lefva genom bistorien och som ingen tidens storm kan kullstörta, Palmerston är en lysande typ för de bäst begåfvade männen inom en bildad aristokrati; Lincoln är den äkta frukten af samhällsrättningar, under hvilka arbetaren är kallad att deltaga i och bidraga till utvecklandet at sitt fosterlands stora tankar och ändamål. Palsnerslon begrofs på sin drottnings befellning i Westminster Abbey och följdes af brittiska aristokratien till sin graf, hvilken om näågra år härefter knappt skall uppmärksammas vid sidan af Fox och Chathams grifter; Lincoln följdet al sitt lands sorg till sitt hvilorum i Mississippidalen, för att evigt ihågkommas af sina landsmän och alla jordens folk. Under det han skildrade det intryck rebellionen gjort i Earopa, yttrade talaren mod hänseeade till England och engelska aristokratien: Denna aristokrati hade med känslor af förskräckelse följt tillvexten af en republik, der fria odalgärdar fionas millionvis och religionen ej står i statens sold och tjenst. Nu, då faror hotade republiken, kunde denna aristokrati icke dölja sin glädje. För den ädle fattigmans-son, som Amerika utvalt till sin ledare, hade Engiands aristokrater icke ett ord af deltagande; de hade endast stickord för hans stora händer, siora fötter och otympliga gestalt. Brittiske utrikeeministern kunde icke skyndsamt nog sända till Europas slott sin budkatvel, att der stora republiken låge i själtåget, att republiken ej vore mer, att en grafsten vore allt, som folkrätten numera vore skyldig ,,den förra uviocen. Men det står skrifvei: ,låt de döde begrafva sina döde; de må ej begrafva de lefvande. Ja, åt de döde begrafva sina döde, låt en reformbill eflagsna den utslitna klass-regeringen i Engand och iugjuta nytt lif i brittiska författninsen genom att åt folket gifva dess rättmätiga akt! Men under det Amerikas. lifakraft är örstörbar, ilade brittiska regeringen att göra hvad aldrig förr ett kristligt sambälle gjort — kvad som stod i öppen strid med dess egen tolkning af allmän lag under tiden för vårt obetendekrig. Ehuru de upproriska staterna icke hade ett skepp eller en öppen hamn, beklädde lem den brittiska aristokratien med alla en crigförandes rättigheter äfven på hafvet; och letta ehuru upproret var riktadt ej allenast mot len mildaste och rättvisaste styrelse på jorden, utan en skugga till skäl, utan ock mot menn skonataren sjelf genom afeigten att föreviga den frikanska stammens träldom. -Foljden af erkännandet var, att handlingar, i sig sjelfva af sjörofvare-natar, funno skydd unler brittisk lag. Brittiska kapitalisters penninsar, verkstäder, vapensmedjör, arsenaler och