Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1866, sida 2

friskhet hade ej förselat sitt inflytande på min sinnesstämning, — och jag lofvar er att ni ej skall hafva misstagit er angående mig; men innan ni börjar, så tillåt äfven mig att öppet meddela er min tanke om er, om äfven blott för att sätta er i tillfälle att beundra min menniskokännedom. — Medgifvet, men med viltor att ni förskonar mig från alldagliga uttryck sådana som: Den skönaste af sitt kön, den ädlaste, den bästa o. 8. v., svarade fremlingen, i det hon flyttade sig närmare intill mig och betraktade mig med komiskt intresse, medan hon stödde sitt hutvud mot händerna. — Medgifvet, svarade jag i samma ton, hvarefter jag började: — I det jag ger er rättighet min sköna, jog menar: min ärado unga dam att afbryta mig och rätta mina uppgilter, börjar jag med ert namn. Ni måsto i dopet bestämdt hafve erhållit namnet Diana. — Falskt, min adle riddare af bössan, knitven och bäflverfällan, afbröt flickan mig med förtrollande pathos; — mitt namn är af en mera jordisk natur, jag heter Katharine, eller snararo Kato Dalesield, gläder mig gåledes åt ett namn, som jag ännu aldrig har hört en tysk uttala riktigt. — Godt, då har jag misstagit mig. Således, miss Kate Dalefield, anser jag er som en af de älskvärdaste has — — — Halt, det strider mot astaltet! afbröt Kato mig åter. — Jag ber om ursäkt, ordet älskvärd fanns ej bland de förbjudna adjektiverna, — således gom en den älskvärdasto lila hustyrann, som någonsin bragt sin familj sill förtviflan genom sitt orubbligt glada lynne. — Ni kan into hafva så orätt, svarade Kate med ett täckt småleende.