Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1866, sida 2

hufvud så att de ljasa lockarne svallade ett ögonblick omkring hennes kinder, utropade hon leende: — Nå tela då! Historia mot historia. Först talar den högädle herr trappern, och dereftor kommer turen till den dygdeadla jungfrun, som under sin korta lefnad redan förorsakat sin far så mycken förargelse att häliten deraf hade varit mer än tillräckligt. — Men om jag, för att vara utförlig, måsto öppna grafvar, i hvilka en hel lefnads lycka en gång nedsänktes? frågade jag allvarsamt. — Nej, nej, inte då, återtog den alskliga flickan hastigt i det hon räckte mig handon, och jog tyckte mig märka att hon tillbakahöll en tår, som synbarligen blifvit framkallad af det uttryck hvarmed jag taade. — Nej, — upprepade hon kort derefter på sitt vanliga, glädtiga sätt, — sådana örtroenden egna sig endast för en systers Sra; men som vi inte äro bror och syster och svårligen bläfva tillräckligt länge tillsamnans för att träda i ett sådant förhällande ill hvarandra, då vi vidare inte äro förpligade att nedstämma hvarandra, utan vara så yckliga och glada som det står i en dödligs ormåga, och som öfvorensstäramer med vår jusa, soliga, blommiga, vilda, fredliga omsifning, så vare er bikt er osterskänkt. Jag leromot vill skynda mig att så hastigt som nöjligt, och med största samvetsgrannhet, )esvara or fråga rörande mig. Anmärkning: Jag anser er som en förklädd gentleman och cko fom en grälsjuk, svärjande, rått kött tande, känslolös skogsbo, således som en terro med diskretion, för hvilken jag utan ruktan kan öppna mitt bjerta. — Nn är det min tar att tacka, svarade ag åter glädtigt, ty min sköna gästs lefnads