Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1866, sida 2

du bör passa på och för bättro utsigts skull placera din , synpunkt icke obetydligt högre. Svenne, Härpå svarades följande: Tili sändebresskrifvaren hr Stt5te I Dagligt Allebanda af den 21 Jan, ISGG, Ni har behagat tillskrilva undertecknad ett bref, dori ni äskar åtskilliga närmare förklaringar rörande vissa satser uti en af mig författad uppsats i Sronsk Mänadsskrift för ett par år tillbaka. Det är för att villfara denna önskan, som jag anhåller här få, så kort som möjligt, angilva några satser till ledning för eder uppfattning. Jeg har uppstält två principer: 1:o dot helas — här statens, samhällets — välsard och 2:o don enskildos, individens, rätt och srihet, och har dervid anmärkt, att mellan dessa principer eger ingen verklig stridighet raw, emedan statens välfärd beror jast uppå helighällandet af den enskildes rätt, likasom — det må här tilläggas — individens sanna frihet utgör det helas starkaste stöd. Tillika har jag subordinerat den enskilde under staten, n. b. för så vidt statens välfärd (rätt förstådd) sådant kräfver; men der statsmyndigheten, utöfver detta kraf, ingriper i den onskildes fria verksamhet, der är den borgerliga friheten obehörigt inskränkt. Såsom en närmare bestämning häraf bar jag tillagt: ,Råttssferen för statens verksamhet bestämmes alltså deraf, att allas friket skall lika beskyddas och ingens välfärd befrämjas på den andras bekostnad. Vidare har jag, såsom en obestridlig enskild rätt, anfört riktigheten att söka förvärfva sitt uppehällo på hvarje väg, som öfverensstämmor med hvars och ens håg och förmåga och som icke kränker en annans fria verksamhet, hvartill hörer rättigheten att, under samma vilkor, fritt utbyta alstren af sitt arbete med hvarjo annan. Dessa ord hafva synts eder, värde sändebrefskrifvare, allt för obestämda, enär det ej blifvit tillika sagdt hvad som kränker den andres fria verksamhet eller hvad statens välfärd kräfver; och det kan väl ej — tilllägger ni — tillstädjas en hvar enskild att ensam afgöra dessa vigtiga trågor. Denna invändning synes mig knappt vara allvarsamt menad. Här har ju blott varit fråga om att uppställa några vissa enkla grundsatser, ren icke att ingå i detaljerna om allt hvad gom hörer till statens välfärd elier kränker den ömsesidiga fria verksambeten. När man uttalar den enkla satsen, att en organisms — säg ett träds — helsa beror derpå att hvarjo dess minsta lem får ostördi follgöra sin funktion, så lärer väl dit ej höra att bestämma: hvari består trädets helsa; hvad vill det säga att hvarje lem fungerar Ostörd? o. 8. v. Trädets helsa består deri att det utvecklar nig med sin falla ostörda lifskraft, bär blad, blommor och frnkt, vidgar sin steam, ökar sin bark, m. m. Så består samhåöllsorganismens välfärd deri, att dess egenskap af skyddsanstalt för alles lika rätt och srihet starkt upprätthålles, att dess uppgift att skydda alla invånare mot yttro sieader fullgöres, att alla dess bildningsanstalter väl fungera, m. m. m. m. Att åter bestämma allt, hvarigenom den ena menniskan kan kränka den andraa frin verksamhet, vore att upprätta en hel lagbok. Mord, stöld, förklenande rykten, ärfda företrädesrättigheter, monopoler och privilegier 80 der blott nägra få hulvudmomenter för obehöriga ingrepp i medmenniskors rätt och frihet. Mon dot kan ej tillkomma den enskilde, svarar ni, att ensam afgöra dessa frågor, och deri har ni fullkomligt rätt, ty detta tillhör samhällets lagstiftning. Också är det just för denna lagstiftning jag talat, då jag velat såsom en orubblig grundsats uppställa: ni har ej rätt att inskränka någon individs irihet utöfver hvad det helas välfärd kräfver, och denna välfärd är oåtskiljaktligen förbunden med helighållandet och skyddandet af allas lika rätt och frihet. Men — nu återgår ni, käre brefskrifvare, till sjelfva denna grundsats, som ni ett ögonblick fann så ,förträfflig, och fordrar att den skall bevisas. Hvad är dot då som skall bevisas? Att statens ändamål ligger i skyddandet af alla; rätt, och att den icke må inkräkta på någon särskilds frihet utöfver hvad den allmänna välfärden kräfver? Ni förbiser då att jag återgått till dessa enkla satser såsom sjeliklara, d. ä. såsom axiomer, hvilka ej synts mig tarfva nägra bevis. När ni likväl äskat sådana, så hade ni väl först bort göra någon invändning mot deras riktighet eller åtminstone uttala något tvifvel derom. Haru långt vill ni att man i en kort afhandling af denna natur skall gå tillbaka? Skall man måhända gå tillbaka till begreppen om stat, om monniska, om det absoluta varat, för att slutligen nedstiga till frågan om skyddstullar? Ni torde dock ursäkta att jag stannar der jag