Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1866, sida 2

ligger temmeligon långt framför mig, — e skulle hafva on hemlighet! Säg ni först mig harr rid laro af bössan och fällan, hvad son har fört er hit från ort aflägsna hemland, es skall äfven jag nådigst gifva er besked; ty appriktigt sagdt förefaller ni mig, likaså lite som mitt anspråkslösa jag, uppfostrad till er trappers yrke. — Mitt förflutna lif erbjader för få ljus punkter, svarade jag plötsligt allvarligt stämd — att skildringen deraf kunde bidraga til bibehållandet af ett gladt lynne. Befria mig således från att tala utförligare derom, och nöj er med att veta att jag ej eger någo annat hem än den omätliga landsträckan mellan Missouri och Sulla hafvets kuster. — Ah, för så godt pris slipper ni ej undan, om jag icke skall vara lika så förbohållsam! Berätta således med en skogsbos talfribot, och ju mera rörande historien är, desto bättre, och om jog får utsjuta bittra tårar dervid, så tackar jag er hjertligt. Ni bör nemligen veta att tårar äro lika så frommande för mina ögon som för on alligators, och att det erfordras en oerhörd massa brustna bjertan, sjelsmord och skiljsmessor för evigt för att röra mig till tårar. Förvånad blickade jag in i do skalkaktigt leende ögonen; något af det, som jag kände vid den älskvärda amazonens öfvermodiga ord, måste hafva förrådt sig i mina blickar. Det undfoll mig åtminstone ej, att hon tvang sig att bibehålla sin gludtiga min, synbarligen för att ej låta mig märka stt hon ångrade sina förbastade ord. Min tystnad och den blick, hvarmed jag betraktade henne, ökade hennes förvirring, och jag märkte till mia innerligasto glädja att hennes kinder antogo en högre färg. Hon ville emellertid icke erklnna sig besegrad, ty sedan hon skakat sitt