Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1866, sida 1

unga fremlingen, sedan hon hade släckt sin törst och räckte mig flaskan, — dessa praktfulla ögon, detta herrliga hår, det första lockiga hufvad, som jag träffit bland de infödda. — Gör inte barnet egenkärt, min sköna fröken, anmärkte jag och anställda i tankarne en jemförelse mellan dessa båda sköna varelser, hvilka, ehuru båda gynnade i så hög grad af naturen, dock så sällsamt kortrasterade mot hvarandra; — Schanhatta törstår hvarjo ord; hon är en stackars, af hola verlden öfvergifven, faderoch moderlös, som jag har upptegit såsom eget barn. — Således en faderoch moderlös? frågade fremlingen med ett deltagande så innerligt, att jag knappt hade väntat det af hennes glada sorglösa lynne, och tillika räckte hon Schanhatta sin hand. — Inte faderoch moderlös, svarado Schanhatta och riktade sina stora melankoliska ögon mot mig, — sköna, bleka dam, han är min fader, moder och broder, jag lefver genom honom. — Eu så älsklig, tacksam flicka, yttrade fromlingen halfhögt för sig sjelf. — Hyddan är färdig, solens strålar träffa ej längre marken inre i henne, återtog Schanhetta, som ej hade förstått meningen af fremlingens ord. — Och så lärgirig och uppmärksam, tillade jag, — min dotter påminner mig om min pligt såsom värd, då hon inbjuder er att i löfsalen söka ett skydd mot solstrålarne. Jag kan således endast upprepa inbjadningen och bedja er anse mitt mer än enkla, tillfälliga hem såsom ert, och draga er tillbaka i dess skugga. Den unga jägarinnan funderade ett ögonblick. — Godt, min herre, sade hon derefter