Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1866, sida 1

och i det hon vände sina blickar från mig, atropade hon: — Om jag säger er att jag hvarken önskar eller vill att man underrättar mina unböriga om mitt befinnande, så bör väl doita vara er tillräckligt. Sedan man kommit till Yellow-Stoneflodens grannskap, kan man inte längre vara så oerfaren att man måste hafva en far, förmyndare eller bror till beskyddare öfverallt hvart man vänder sig. — Som ni behagar, svarade jag höfligt, dock betviflade jag ej att hon märkte det angenäma intryck, som icke blott kennes yttre, utan äfven hela hennes väsen gjort på mig, — i alla fell kan ni vara öfvertygad att ni är bjertligt välkommen hos mig, och jag tänker ej vika ifrån er sida förrän jag vet er vara i säkerhet hos edra anhöriga. — Med andra ord, ni tänker behandla mig som ett litet barn? Ah, jag tackar förbindligast, herr irrande riddsro, men tag ej illa upp; jag emottar ert vänliga anbud, och troligtvis dröjer det inte länge förrän de mina inträffa här. Endast för en timma sedan förlorade jag dem ur sigte, de tyckas följa den här bäckens krökningar; men jag är törstig, herr trapper, fortfor hon med en obeskrifligt älskvärd förtrolighet, — kan jag inte genom er godhet erhålla en dryck, utan att jag sjelf behöfver gå ned till bäcken? — Gerna, gerna, svarade jag, glad öfver att hon önskade något af mig, och i det jag derefter vände mig till Scbanhatta, som sakta smugit sig bort och jast utbredde ett täcke såsom tak på den af henne uppförda löfsalon, bad jag henne lomna mig kurbisflaskan. Lätt som en hind skyndade indianskan fram, och medan hon räckte mig flaskan, betraktade hon med skygg beundran vår gäst. — Hvilken skön varelse, anmärkte den