Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1866, sida 2

— Vet min dotter hvem som stött dem från stranden ut i vågorna? Min dotter är svag, hon kan ej hafva gjort det. Ett ögonblick funderade det arma barnet hvad jag väl kande hafva menat med min fråga. Men derefter vidgades hennes svarta ögon, och stora tårar rallade öfver hennes afmagrade kinder. — Modren gaf vattnet sitt sjuka barn och sprang efter det; de sjuka sönerna kastade sig efter sin döde fader: Alla, alla ligga de på botten af den stora floden; de äro friska, de känna icke mera några plågor. Jag är svag, jag orkar icke lyfta min moder, men den bleke mannen skall bjelpa mig att bära henne och hennes broder ned till stranden, så att jag kan kasta mig efter dem. — Vi skola begrafva dem i jorden, svarade jag tröstande, — vi skola begrafva dem djupt ned i jorden och samla ihop stenar öfver dem, så att vargarne inte kunna grätva upp dem. En blixt af förstånd ljungade ur hennes stora, svarta ögon. -— Djupt ned i jorden, upprepade bon tarnkfullt, — gode, bleke man, vill du lägga rig bredvid dem? frågade hon derefter och betraktade mig uppmärksamt. — Nej, min dotter, svarade jeg i sträng ton, emedan jag hoppades att på detta sätt kanna lättare genomdrifva min vilja; — min dotter skall nu göra som jag säger henne. Jag her haft en god dröm, och derefter måsto jeg handla. Jag skall gräfva en grop, bred och djup, jag skall nedlägga de döda deruti, och min dotter skall bjelpa mig att betäcka dem med jord och stenar. Men min dotter skall gå bort härifrån och se huru jag gräfver; detta är min vilja, och den sista af Mandanerna skall ännu lefva länge och ej dricka den svåra sjukdomen af sin moder.