Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1866, sida 2

urliga riktningen af dessa kommunikationsnedel. Med denna uppfattning är det naturligt ut vi ej kunna låta Karlstads särskilta in rosse — med all aktning för denna stads bildade och respektabla innevånare — väga särdeles mycket i ena vågskålen, när i den andra ligger en väsentlig del af Wermlands industri, framförallt jernhandteringen. Här möter ett annat stadsintresse, nemligen Göteborgs, hvilket vi ej skulle hafva nämnt, derest det icke, såsom man vill veta, gjort sig gkllunde på en inflytelserik riksdagsmans från Göteborg uppfattning af saken. Detta intresse skulle lida, förmenar man, derpå, att genom den norra linien en större mängd effekter skulle söka sin exportort i Kristiania, än om södra linien antoges. Men i förra fallet skulle ju produktionsorten vinna, derigenom att den finge välja sina bandelsplatser, och det vore väl mer än förmätet af Göteborg att vilja göra sitt intresse, i denna lilla del af dess rörelse, gällande framför produktionsortens, hvars förkofran just är handelsstadens fördel. Vi hafva icke heller i Göteborg hört en enda röst, som förfäktat detta intresse, oaktadt sådana röster hastigt nog tränga till en tidningsutgifvares öron. Och sannolikt beror detta äfven derpå, att ingen anser detta intresse vara i fara. Skulle ock en del af vermlands produkter dragas till Kristiania, så ersättes detta, såsom vi förr anmärkt, rikligen genom den ökade produktionen inom nämnda provins, hvarjemte det är klart, att Göteborgs hamn, som alltid kan hållas öppen året om, måste under en betydande del af året, då Kristiania hamn är stängd, draga till sig de vigtiga exportartiklar, hvarom här är fråga. — Hvad importen angår, synes det oss vara klart, att Göteborg måste ega en fördel deraf att kunna försända en del artiklar omedelbart upp till de bergsbraksidkande konsumtionsorterna. Det har i sanning bjadit oss något emot att nödgas upptaga detta moment med i beräkningen vid detta tillfälle, men eftersom det kommit på tal, må vi ytterligare erinra derom, att den konkurrens med Norges hufvnästad, hvarom här är fråga, skall helt visst vara lika så helsosam för Göteborg, som den visat sig vara för alla andra orter, korporationer och individer (tidningar ej att förglömma). Om alltså någon trott sig tjena Göteborg genom att utestänga detta samhälle från konkurrensens lifvande inflytande, och detta tillika på bekostnad af andra, stora intressen — så har han mycket misstagit sig. Den kännedom vi tagit om de å ömse sidor uppgjorda beräkningar rörande trafiken å den ena eller andra banan — i hvilka detaljer vi nu alls icke vilja ingå — har gjort det inför vår uppfattning till bevisade sanningar: 1:o att den norra jernvägslinien kommer, genom att förbinda östra och vestra Vermland, att vinna mycket betydande transporter för en väsentlig del af väglängden genom Vermland; 2:o att genom den norra linien ett stort tillflöde af brakseffekter kommer att beredas Vestra stambanan, hvarjemte betydande qvantiteter af spanmål och viktualier m. m. komma att från Vesta stambanan uppgå omedelbart till bruksdistrikterna; 3:o att tillfälle härmed öppn:s att, förmedelst bibanor, hvaribland i första rammot från Filipstad, dels utvidga provinsens inre kommunikationsleder och dermed höja dess industri; dels bereda nya tillflöden till stambanan, varo sig åt Vester eller Öster. Dessa sakförhållanden anse vi vara gifna. Mot dem väger, såvidt vi kunnat utröna, Karlstadsliniens betydelse med afseende å dels den på denna farled beräknade större persontrafik, dels Karlstads egenskap af residensstad och biskopssäte m. m. Det är skada att vi bär ej kunna med visshet omnämna ett analogt förhållande, som vore af vigt. Genom hörsagor hafva vi nemligen förnummit, att staden Falun, som vissorligen ej har någon biskop (alldraminst en biskop Sundberg), men dock har både landshöfding oeh skolor samt utomdess idkar eget bergsbruk och ligger vid ändpunkten af jernvägen, allt detta oaktadt bidrager ganska litet till Geflo—Falun-banans stora trafik. — Klart är emellertid att en väsentlig del af Karlstads persontrafik kommer jernvägen till del äfven på den norra linien, med den skillnad att de resande till och från Karlstad måste underkasta sig ett par mils färd tillika på landsväg, hvilken olägenhet dock ej bör uppskattas alltför högt, när man vunnit den förut ej hafda förmånen att kunna färdas så långt på jernväg, som i alla fall blifver händelsen. Man bör härvid icke glömma, att Karlstad redan eger de goda kommunikationer, som Venerns och Klarelfvens vattendrag erbjuda, en förmån, som eges äfven af andra vigtiga punkter på den södra linien. Vore alltså