Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1866, sida 2

hennes hår är krusigt som den vilda andens stjertsjädrar. — Dessa äro Mandanernas wigwams och jag är den sista. Min fader var en stor trollkarl; jag har inte sett honom; men hans hår var lockigt som den unge bisonens mahn, och hans hy ljus som månsken. Hans fiender släpade honom bort till marterpålen, då mina fötter ännn voro för svaga att bära mig. — Arma varelse, sade jag tankfullt för mig sjelf. Indianskan betraktade mig frågande, ty bon hade ej förstått mitt yttrande. Mina blickar föllo åter på de ohyggliga liken, och nästan krampaktigt fattade jeg flickans hand för att med våld föra henne från det farliga grannskapet. — Komw, min dotter, sade jag ifrigt och ledsen att endast känna ett inskränkt antel ord af Sionxspråket, — kom med mig, jag vill vara din fader och dio moder, jag vill föra dig till goda, bvita menniskor. — Döda mig, bad flickan med ett ontsägligt rörande uttryck, — bleke man, döda mig, så att jag binner upp dem under den långa vandringen; jag är den sista af Mandanerna och kan inte stanna qvar på jorden. Jag insåg, att så länge hennes anhöriga ännu befunno sig i hennes synkrots, skulle mina bemödanden att föra henne bort vara fåtänga. Rådlös och bekymrad såg jag mig omkring. Då föll det mig in att sjukdomens öfriga offer hade försvannit; de måste således hafva blifvit bortförda på ett eller annat sätt. — Vet min dotter hvart de dödas kroppar hafva tagit vägen? frågale jag derefter och pekade på de öfriga tälten. — Der, svarade flickan och pekade på sloden.