Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1866, sida 1

Den fullkomliga ensligheten i den romantiska vildmarken behagade mig mera än jag egentligen hade väntat; jag behöfde ej mera fästa afseende vid andra menniskors önskningar och fordringar; jag stannade hvar jag behaga sle, och om jag ej tyckte om trakten kunde till och med rikedom på villebråd ej förmå mig att dröja länge. Just under denna resa var det äfven som jag beslöt att nedskrifva min lefnadshistoria. Den första lusten dertill hade vaknat hos mig redan den föregående vintern, då jag under månader hade legat insnöad på en liten station och bland mina råa kamrater ej haft något annat tidsfördrif än att utsträcka mig framför den väldiga spiselelden och alltjemt framkalla det förflatna för min inre syn. Då befann jag mig i sällskap med mot mig välsinnade menniskor, och hkväl plågades jag stundom af den förfärligaste andemördande ledsnad. Huru annorlunda hade det ej varit om jag redan då hade varit försedd med till räckliga skrifmaterialier. Men det var ja icko för sent ännu; jag hade kanske ännu mången vinter att vänta, och med en hemlig glädje föreställde jag mig hvilken njutning det skulle vara att i djup ensamhet, afligsen från verldsbullret, kunna lefva endast för mig sjelf och mina tankar. Ödet hade beslutat annorlunda; jag skulle icke vara ensam. Under korta dagsmarscher hade jag småningom nulkats den trakt, der de sista spåren efter den förr så mäktiga och vackra Mandanstammens by ännu voro synliga. Byn hade blifvit förstörd endast för få år sedan, och likväl såg det ut som hade redan ett århundrade rullat fram öfver de remlinde hyddorna. Byggnadssättet var för lätt för att länge kunna motstå atmosferiska inflytelser.