Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1866, sida 1

husen. Jag kunde säledes hoppas att ej heller upptäckas derifrån, och emedan jag väntade att fiana en säkrare och beqvämare tillflyktsort bland de täta buskarne, än bland pilarne och det saktiga gräset på dammen, samt icke heller hörde eller såg någon i trädgården, så fattade jag hastigt mitt beslat, och sedan jag smugit mig öfver vägen, klättrade jag öfver den prydliga spjälporten in i trädgården. Mitt närmaste mål var en silsvergran och en tall, hvilka stodo invid en rabatt och voro så tätt sammanvuxna ända ned till jorden, att en kanin skulle hafva möda att krypa under den utan att smyga sig tätt intill marken. Jag ansåg emellertid inga hinder för stora, och ehuru med såradt ansigte och händer kom jeg likväl tillräckligt djupt in för att ej lätt upptäckas af en tillfälligtvis förbigående. Dessutom hade jag äfven fri utsigt till bogserstigen, hvilket jag ansåg som en lycklig omständighet, emedan jag derigenom kunde märka fröken Briässelbachz3 annalkande, ifall hon ämnade återlemna min portfölj. Ölver mig doftade de tätt sammanflätade, gröna qvistarne och jag låg på den torra, af hönsen uppsparkade marken, samt befann mig sålunda jemförelsevis väl. Kroppens värme började småningom att torka mina kläder, och emedan jag för oförutsedda fall alltid bar litet bröd på mig, ehuru det nu hade lidit af vattnet, så beslöt jag att vänta här ända till aftonen, derefter uttaga några guldmynt ur min gördel och med tillbjelp deraf fortsätta min flykt utför strömmen. Men det tycktes som hade allt sammansvurit sig emot mig under denna deg, ty jag hade ej tillbragt en fjerdedels timma i mitt gömställe, då qvistarne bakom mig försigtigt åtskiljdes, och en ungefär nioårig, ljuslockig