Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1866, sida 1

AAAAAgnnnnnngnt — föreslagna ändringar i de öfriga punkterna godkändes. Bankoutskottets memorial N:r 14, afstyrkande väckt motion om befrielse för vaktmäst. Forsslund att infria åtskilliga af förre riksdagsfullmäktigen Paul Hedström mot falska handlingar erhållna lån från bankodiskonten, godkändes utan diskussion. Efter en längre diskussion och votering afslogs ekonomiutskottets betänkande N:r 43, tillstyrkande väckt motion i fråga om tilldelande åt ordförande i kommunalstyrelse af ett exemplar utaf svensk författningssamling. För utskottets förslag yttrade sig blott frih. C. J. O. Alströmer och hv Mannerskants, För bifall till utskottets förslag utföllo 9 röster, för afslag 35. Presteståndet. Den kongl. propositionen om anslag till kostnadssri utdelning af Postoch Inrikes tidningar till alla kommuner i riket blef då densamma till statsutskottet remitterades, föremål för en ganska liflig debatt, som öppnades af d:r Rundgren med ett yttrande emot förslaget. Då man läser, yttrade den värde talaren, den k. propositionen om ett statsanslag för en tidning af 45,000 rdr, inberäknadt stämpelafgiften, erinrar man sig en utmärkt akademikers ord om den period af Greklands historia, då Aristofanes uppträdde. ,,Så långt hade det kommit med Athen, sade han, att rynkade pannor ej längre väckte någon uppmärksamhet. Då såg Aristofanes den ene folkledaren med den andre, smickrande ömsevis och smädande, slitas om menighetens ögoblickliga ynnest, och såg slutligen en utaf dem segra och enväldigt herrska i en stad, der den ringaste medborgare ej kunde höra ordet konung uttalas utan löje eller fasa, men der man lät demagoger fara fram som tyranner, blott de vaggado menigheten till slummer med den ljufva visan om det allom rådande och bjudande folket och dess ofelbara domar. Så är det äfven här: regeringen kan göra hvad den vill och folkets pannor förblifva ändock lika klara. Regeringen förklarar sig tänka högt om rikets ständer, som instämma i allt och lemna rum för en annan representation. Den rynkar ej ens pannan åt den för landet ofördelaktiga traktaten, utan finner allt vara godt och bra. Regeringen tänker både högt och lågt om pressen, och likväl har man icke sett någon panna rynkas. Regeringen tänker högt om pressen, då den vill sätta sig sjelf i spetsen för densamma, och tror att ständerna skola dervid understödja den med statsmedel, som äro väl behöfliga för andra ändamål; lågt deremot då den ej vill erkänna någon af alla nu befintliga tidningar såsom organ för sina tänkesätt. Pressens alster i vårt land äro den gamla tidens folkledare. Då man ser dem på gator och gränder, i hydda och slott liksom i Athen slitas om folkets gunst, månne det då är rätt af regeringen att inträda bland dessa folkledare? Månne det är på denna väg folket vill se regeringen slitas om dessynnest? Jag tror det ej, och hoppas till Gud, att den tiden aldrig måtte komma. Regeringen må tala genom sina handlingar, och numera genom sina ministrar till båda kamrarne, men ej genom pressen; men om den beköfver göra det, så kan det ske hädanefter som förut. Och vill den göra det, så behöfver den blott ge sådant tillkänna, för att den tidning, der det sker, skall vinna större spridning än alla andra tidningar. Eller ,,är det tänkbart att den bästa af ministårer ej skulle såsom tidningsutgifvare kunna täfla med den sämsta af alla tidningspressar i verldenk, den svenska? Om nationen är så förderfvad af den press, som redan finnes, att den ej förmår undandraga sig dess välde och vända sig till regeringens organ, så lärer ej den fria utdelningen kunna lösa förtrollningen, och de 45,000 rdr äro då utan nytta förspillda. Nyttan för regeringen att ega en organ för att förklara sina åtgärder ville talaren ej neka. Men funnes detta behof nu? Öfverallt finnas tidningar och alla spela de på den välbekanta liberala tonarten från Ystad till Haparanda, alla äro de regeringens organer. Landets beskattning för de liberala ideerna är således redan stor nog genom de enskildes prenumerationsmedel, och staten behöfver ej ytterligare dermed belastas. Eller skulle regeringen börja frukta konscqvenserna af den envåldsmakt den sjelf ammat och inse vådan af den enväldiga pressens ioflytande samt sinna nödigt att sjelf ingripa? Månne det kan sägas om regeringen som om Aristofanes, att han såg folkledarne slitas om folkets ynnest och en af dem slutligen herrska enväldigt? Ar meningen att Posttidningen skall bli en smula konservativ, då behöfs understöd, men torde då ej gifvas från den sida, hvarifrån man nu påräknar bifall. Visan om det allom bjudande och rådande folket och dess ofelbara domar är väl ljuflig, och menigheten kan väl vaggas till slummer, men den kan möjligen också väckas, t. ex. vid valen till kamrar. Det torde då snart nog bekräftas, hvad den nya riksdagsordningens motståndare bef rade, att pressen skall beherrska valen; men ailt pressvälde är ett dåligt regemente, antingen det utgår från regeringens eller från andra tidningsbyråer. Talaren afslog således allt understöd, ty om tidningen skall vara liberal, så är anslaget öfverflödigt; skall den vara konservativ, så förlorar den snart sitt inflytande och penningarne äro bortkastade. Om regeringen allt hittills kunnat undvara en egen organ med den gamla representationen, skulle den väl då finna sig behöfva ställa den nya under inflytandet af sin egen organ? Om så är, må då regeringen söka göra sin myndighet gällande mot den nya representationen, utan att af den gamla fordra medlen dertill.