Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1866, sida 1

under himlen, så skall äfven ni ej undgå ert straff. Bort nu härifrån, ni utskum från hel vetet, — bort härifrån; medtag mitt djupaste förakt, och skynda er att hemta folk för att gripa mig, ty jag dröjer ännu en stund på denna heliga plats. Med dessa ord vände jag mig till grafkullen. Bernhard stannade en stund; — Gad, min Gad, förlåt honom, han vet icke hvad han säger, — yttrade han derefter högt för sig sjelf i det han aflägsnade sig långsamt. — Spetsbof, hahaha, spetsbof! kraxade korpen, då Anton följde forrädaren på något afstånd. Jag brydde mig ej vidare derom; jag var nöjd med att befiona mig ensam, och öfverväldigad af min smärta satte jag mig på grafkullen. — Johanna, Johanna! utbrast jag sakta, — hvarför har du gått ifrån mig? Johanna, hvarför fick jag icke följa dig? — Käre, unge herre, hviskade den äterkomne Antoa till mig, — den elake herrn samlar folk; ack, de skola sånga den käre, gode herrn! Han gick in i ett bus, derefter i ett annat och två karlar följde med honom, och derefter gingo de in i ett annat hus. — Det är honom likt, svarade jag tankspridd; derefter tog jag en handfull mull från graskullen och gömde den i min bröstficka, — det enda och sista minnet af min Johanna, — och straxt derefter smego vi oss ut på fria fältet utefter kyrkogårdsmuren. Från byn ljödo rådslående mäns röster. Det föreföll mig som hade Bernhard ej funnit någon synnerlig beredvillighet hos folket vid sin uppmaning att vid Johannas graf gripa högförrädaren, bvilken de nästan alla kände. I mitt bjerta tackade jeg dem för deras vän