Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1866, sida 1

liga tänkesätt, och jag nedkallade himmelens välsignelser öfver den kära byn, hvars för längesedan aflidna innoränare slumrade på samma kyrkogård som Johanna, och hvilkas efterkommande skullo under flera generationer samlas omkring den kära grafven. — Hvar skall jag finna den efterlängtade hvilan? frågade jag mig sjelf, då vi åter veko af in på landsvägen. Jag hado ej något svar derpå; tyst och sluten skred jag framåt; — till och med den i djap tystnad försänkta jägmästaregården, förbi hvilken min väg förde, väckte mig ej ur mina dystra grubblerier. Men Anton väckte mig åter genom sin fråga huru jag ämnade verkställa min flykt på Rhen. Ehuru Anton var utrustad med töga andelig kraft, kom likväl hans noggranna lokalkännedom mig väl till piss. Sålunda hörde jag af honom att jag vid Plittersdorferfärjan borde finna tillfälle att bemäktiga mig en båt och i densamma färdas några mil utför strömmen. På ett lämpligt ställe skulle jag derefter söka uppnå stranden och fortsätta min flykt till lands. Emedan man alltjomt måste tro mig vara dold i Siebengebirge, så hoppades jag att under min vandring från by till by hastigare än underrättolsen om min flykt uppnå gränsen. Jag öfvervägde ännu hvilkendera sidan af Rhen skulle erbjuda mig den största säkerheten, då hofslagen af en raskt trafvande häst nådde oss, och nästan samtidigt sprungo min förmyndares fågelhnudar fram till mig. Ehuru jag ej behöfde frukta ett möte med öfvorstelöjtnanten, drog jeg mig likväl undan bland buskarno, medan Auton långsamt linkade framåt. Det kunde ju vara möjligt att någon åtfoljde min förmyndare, och Anton skulle först undersöka detta.