Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 2

ten, hvilken hade inträdt sakta i rummet oct med nedhängande armar samt hopknäppthänder betraktade oss; — en sann bild a sorgen. — Der är min gode onkel, sade hon mec glad rörelse och räckte den gamle herru han den. — Käre, dyre onkel, du och tant hafve varit så bekymrade för mig, fortfor hon på sitt egendomliga, intagande sätt, — så bekym rade att jag inte kan tacka er nog derför. — Skona dig, flickan min, skona dig och ansträng dig inte; tala inte så mycket, sva rade min förmyndare och gaf mig en betydelsefull blick. — Låt mig tala; sedan mitt bröst är fri are och jag kan göra det utan smärta, känner jag behof af att tala, — men jag äl endast trött ännu, jag skulle vilja sofva en halitimma riktigt lugnt och ostördt, — hvila vid ditt bröst, min Gustaf; — sätt dig här bredvid mig, — och onkel, gif mig din hand, sade hon plötsligt sakta, nästan hviskande, och samtidigt försvann det sista spår at rodnad från hennes kinder. Jag hemtade hastigt en stol, och sedan jag satt mig bredvid henne lutade hon med ett lyckligt leende sitt dyra hufvud mot mitt bröst. Jag slöt henne i mina armar, öfverstelöjtnanten, som satt framför henne på en pall, höll hennes hand, och ångestfullt riktade vi våra blickar på de kära ögonen, hvilka hade tillslutits. Etter några ögonblick upplyftade hon till hälften sina ögonlock med de långa, silkeslena ögonhåren; — endast en halftimma, hviskade hon och lutade sitt lockiga hufvud fastare mot mitt bröst, — väck mig inte, jag är så trött, — och Gustaf — vid ditt hjerta