Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 2

framstäldes derefter en proposition att med dej bestående lagarne bekämpa talarestolen i andra kammaren. Några dagar förut hade ministerpresidenten v. Bismarck i denna sal utropat: ,åtala er kunna vi icke; men i herrekammaren sade han: ,,vi skola försöka det. (Hör, hör!) Försöket är nu gjordt och har lyckats. De östra provinsernas kriminalsenat inom öfvertribunalet var vunnen för regeringen, men för att kunna öfverrösta den Rhenska kriminalsenaten och så majoritet, förstärktes tribunalet med ett par tillförlitliga extra-bisittare, utsedde af presidenten Uåden, och regeringen fick sålunda majoritet med en röst. (Hör, hör!) Denna enda röst var tillräcklig för att ur kraft försätta en grundrättighet i författningen, detta i stridighet med alla förr tillfrågade domstolars och sjelfva öfvertribunalets förra beslut. Hrr ministrar kunna tr, umfera öfver sin seger; men må de behänga sina domare med preussiska statens alla ordnar, deras stjernor kunna icke skyla de sår, hvilka dessa män inför samtid och efterverld slagit sin egen ära (lifligt, allsidigt bifall), och ej blott sin, utan ock sitt fåderneslands ära. (Hör, hör! Förnyadt lifligt bifall.) Hr justitieministern önskade, att vi skulle uppskjuta denna diskussion, tills ordalydelsen af öfvertribunalets motivering och dom blifvit bekant, och menade, att vi annars strida i mörkret. Men skulle vi vänta, tills beslutet framlades för oss, så skulle vi troligtvis aldrig få se det, sålänge vi äro här (ganska riktigt!). Det är omöjligt att tiga, när denne kammares rättigheter kränkas, och så öfverlemna oss åt slumpen och godtycket. Saken sjelf är notorisk genom justitieministerns vittnesbörd; på motiveringen behöfva vi icke vara nyfikna, ty att advocera öfver den klara ordalydelsen af 5 84 är en skymf mot det sunda menniskovettet; justitierådet v. Ammon, en af preussiska statens mest vördralsvärda jurister, paragrafens ursprunglige författare, tillbakavisar ock de uu uppställda distinktionerna såsom ovärdiga en hederlig man. Enligt generalkrono-åklagarens nuvarande åsigt betyder 8 84 ingenting mer än: , för sådane yttranden, som i sig sjelfva icke äro straffbara, få icke heller deputerade bestraffas, (Hör, hör!) Mina berrar, det gifves en den onda viljans sofistik, inför hvilken ingenting består (ganska sannt!) — (Sedan talaren redogjort för den praktiska nödvändigheten af full diskusaionsfrihet inom en folkrepresentation; påpekat, huruledes de missbruk, som deraf kunna uppkomma, upphäfvas genom sjelfva diskussionsfriheten, och framhållit, att i sjelfva det kejserliga Frankrike de deputerades yttrandefrihet icke blitvit antastad, ehuru ännu törlidet år en deputerad offentligen kallat kejsarens tronbestigning för ett brott, fortfor han:) Preussens landtdag beror hädanefter af hr grefve Lippes ljustitieministerns) nåd. Tänken eder intrycket, då en minister nppträder och förklarar, att han icke ämnar svara den föregående hr talaren, ty det skall kronoåklagaren efter sessionen ombesörja. Redan i går talade br justitieministern nära rog i den tonen, då han hotade, att hr inrikesministern kunde komma hr justitieministern till hjelp och låta besätta denna sal med polis. (Hör, hör!) Han kan, när det faller honom in, låta häkta en deputerad på talarestolen, såsom gripen på bar gerning. (Sannt! Munterhet, rörelse.) Mina herrar, kunde man under sådane förhållanden ännu tala om uppfyllelsen af lagstiftande funktion? — Man har sagt, att vårt andragande utgör ett ingrepp i domaremagten, och att vi under alla omständigheter hafva att underkasta oss en domstols beslut. Denna uppfattning är oriktig. Rättsstaten kräfver aktoing för hvarje statsmagt, men för hvarje statsmagt inom dess befogenhetsområde och icke vidare. Vi hafva att respektera domaremagtens skrankor, men domaremagtens också våra. Anse verkligen hrr ministrar öfvertribunalet oinskränkt befogadt att tolka och genom utslag stadfästa betydelsen af författningens paragrafer, oberoende af öfriga statsmagter? Om öfvertribunalet, trots den i författningens 5 43 åt konungen garanterade oantastligheten, förklarar honom i vissa hänseenden antastlig, kallar honom till en ransakning eller fäller en straffdom öfver honom, skulle då den mest inbitne dyrkare af domaremagten antaga, att regenten bör underkasta sig en sådan behandling? Jag säger nej! Men 8 43 är icke heligare än 84 (bravo! ganska sannt!); de stå i samma författning, förutan hvilken ingen rätt gifves hvarken för kronan eller folket. (Bifall.) Ville domaremagten göra sina utslag gällande vare sig mot 3 43 eller 3 84, så vore dess åtgärder icke längre ett utflöde af domaremagten, utan af revolutionärt våld, (stormande bifall), af våld, hvaremot sjelfhjelp är en rättighet. (Bifall.) Vår protest kan väl i närvarande ögonblick ingen faktisk kraft hafva, men vi skola återkomma till denna protest. Förebråelsen, att den Upp muntrar embetsmännen till olydnad, rörer embetsmännens lydnadspligt, och denna fråga förtjenar undersökas. Talaren citerade åtskillige statsrättslärare, som förklara, att embetsmannens lydnad aldrig får vara obegränsad; tvärtom är motstånd mot lagvidriga befallningar embetsmannens både rätt och pligt; R. v. Mohl säger: ,Skurk är den embetsman, som för sin embetslön säljer sig ät orättrådigheten. Talaren fortfor: De sista åren hafva visat, att vår författning saknar de nödvändigaste skyddsmedeln. Men landets rättstillstånd får icke för alla tider sålunda vara öfverlemnadt på nåd och onåd åt de på hvarandra följande styrelserna. Nu måste vi upprätta ett råmärke och för ogiltigt förklara hvarje angrepp på författningen, från hvilken sida det må komma. Sedan, när tiden är inne, skola vi nog gifva kraft åt vårt beslut. Detta är nu den enda utvägen. Tänkte vår regering något litet på vår stats framtid, då måste hon sjelf blifva rädd för sin egen sista framgång. Det är sådana angrepp som skaka det närvarande och förvirra framtiden. Regeringen har visserligen allt för sig: det kongl. namnets auktoritet, pengar och kanoner, polis och domstolar, men ett har hon emot sig: preussiska folkets samvete. (Stormande bifall.) Tilldragelser, sådane som vi bevittnat, framkalla opposition från hvarje ärlig man (sannt!), och en sådan opposition får alltid till slut segern. Det är slika tilldragelser som göra, att äfven lugne stillsamme män önska och hoppas, att de kommande dagarne skola, i stället för fredens dagar, blifva hämdens. (Liflig rörelse och bifall.) För oss, mina herrar, har med detta beslut in