tet ingifna anmärkning, då dot tillika lärer vara förhållandet, att den minoritet som icke velat frikalla ecklesiastikministera från ansvar, bestått af utskottets presterliga lodamöter. Den lilla återgång tili församlingens ursprungliga och länge utöfvade rätt att tillsätta sin pastor, som ligger i tillätelson att kalla fjerde profpredikant, har peesterskapet ej kunnat fördraga. Äfven en annan omständighet lärer utgöra en anledning till ovilja mot regeriogen från presterskapets sida: det är folkskoleinspektionen. Oaktadt hrr inspektörer gått öfverallt tillväga med synnerlig hofsamhet, har dock denna kontroll öfver skolstyrelsernas verksamhet, hvilken kontroll särskilt drabbar skolstyrelsernas ordförande, varit många prester ytterst obeqväm och vidrig. Här har ju uppdagats, på rätt många ställen, att skolstyrelserna icke varit sammankallade på flera år, att alldeles ingenting blifvit gjordt för folkundervisningen, ja, att församlingens pastor varit afvogt sinnad mot hela folkskolan. När dessa förhållanden blifvit af inspektörerna lagda i dagen, så hafva flere pastorer deri sett ett mycket tyranniskt ingrepp från verldsliga maktens sida i ,kyrkans angelägenheter, oaktadt det likväl här är fråga om skolan, och oaktadt, oss veterligen, regeringen allt hittills lemnat solkskoleinspektörernes anmärkningar om ej utan afseende, dock utan påföljd. Det är likväl antagligt att det så icke kan i längden förblifva, utan att regeringen måste med allvar ingripa uti folkundervisningens vigtiga sak, hvarom ju ock Kongl. Maj:t, vid den nuvarande riksdagens öppnande, yttrade några storsinnade och löftesrika ord. Det är ock kändt, att hr statsrådet Carlsson tetraktar denna fråga såsom en af de angelägnaste uppgilter för sig att lösa, en fråga, som han med varmaste håg omfattar. Men skall han lyckas idenna lösning, så måste all konsideration upphöra för den presterliga dåsigheten eller motviljan. Erlarenheten från historien likasom ock från alla andra länder betygar, att aldrig undfalenhet är mindre på sin plats och aldrig rönt mindre erkännande, än i fråga om det preterliga skrået. Vill man behålla en ,statskyrka (vidinderliga begrepp!), hvilket presterna åtminstone allt hitintills förfäktat, så må man ock idkännas de konseqvenser deraf, som ligga den verldsliga regeringens makt öfver semna kyrka, der man icke Jyckats omvända örhållandet genom att göra statskyrkan till ,kyrkostat, men dit har man lyckligtvis i årt land aldrig kommit, och hädanefter lära äl utsigterna derföre blifva ännu sämre. Vär då statens styrelse har makten öfver len s. k. kyrkan, så ligger deri förpligtelen att begagna denna makt till befrämjande f de stora andliga intressen, som äro härned förbundna.