Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 2

skona mig. För några minuter sedan hade jag svårt att andas, men hör nu huru högt och kraftigt jag talar; mitt bröst är fritt, med vällast insuper jag luften, de fjettrar, som så smärtsamt tryckte mitt bröst, äro brutna, och jag skall snart, mycket snart återhemta mig. — Käre, käre Gustaf, du har varit min bäste läkare, jag känner det, ty sedan ditt inträdande befianer jag mig så väl. 0, min Gud, aldrig kunde jag tro att lifvet ännu kunde bereda mig någon glädje! utropade hon lifligt, och i det hon omfamnade mig krampaktigt, grät hon Jänge vid mitt bröst. Äfven jag gret så bittert som fordom under min barndom, men medan en djup själsångest sammanpressade mitt bröst, var det glädjetårar, som fuktade Johannas kinder. Efter en stund uppreste hon sig åter, lutade sig bakåt samt betraktade mig länge tankfullt. — Är da då verkligen min ende, min egen Gastaf? frågade hon likasom talade hon till sig sjelf, — ja, det är dina trofasta, kära ögon, din höga, kloka panna; men du bör icke se så sorgsen ut, ty de spår, som den svåra fångenskapen efterlemnat hos dig, skola snart, snart försvinna under min vård, och framförallt det smärtsamma draget omkring din mun. O, låt mig endast hemta litet krafter, tillade hon med ett ljuft leende, med ett leende så innerligt och lycksaligt som hade hon först nu lärt känna lifvets skönaste sida, med ett leende så rörande och hoppfallt att det skar mig in i själen och ånyo framlockade tårar i mina ögon. — Stackars, hårdt pröfvade Johanna! sade jag halfhögt och betäckte hennes smala händer med heta kyssar. I detsamma vargeblef hon öfverstelöjtnan