Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 1

sAA3 RSA jten att odling icke annorledes än efter anmälan och syn bör tillåtag, och att odlingens verkställande inom tillåten tid kontrolleras. Deremot anses hemmansegaren kunna tillåtas, till husbekof fritt använda hemmanets skog, enär den, i afseende på srealen, ofverallt, enligt afviltringsförfattoiogarne, är så rundligt tilltagen, att husbehofshygget icke kan medföra skogsbrist, och kontroller derå svårligen äro verkställbara. Men beträpande skogens afverkan till afsalu, anser frih. Gripenstedt inskränkning både kunna och böra ske, och skattehemmansegarne i detta fall böra, lika med kronoåboer, underkastas den kontroll, som vinnes genom föreskrift om utsyning af statens skogstjenstemän, och förbud att till afsalu använda annat virke än det som blifvit i föreskrifven ordning utsynadt och stämpladt. , AM ntsyning, yttrar friherren, , måste ledas af den grundsatsen, att, mod iakttagande af alla vilkor för skogens framtida bestånd och i särskilda fall äfven förbättring, egaren må af densamma njuta största möjliga afkastning. Utsyningsförfattningarnes närmare föreskrifter kanna vexla efter olika forstliga åsigter och okonomiska förhållanden, men grundtanken bör dock alltid blilva beståendo i fråga om utsyning från statens skogar. I sråga om beskaffenheten af de vilkor, som hädanefter böra fästas vid npplätelsen af kronoskog under skattemannarätt, anser friherron, — till förekommande af förvecklingar som kunna uppstå om vilkoren göras allt för genorella eller allt för speciella — sig böra allenast hänvisa till de för kronans skogar gällande afsyningsförfattningar. Den väsentliga skillnad emellan kronoåboens och skattemannens rätt til skogen skulle i alla fall qvarstå, ett, under det den förre i regeln har rättighet endast till husbehofsvirke, och hvad som derutöfvor honom tillägges måste betraktas såsom en tillfällig förmån, som kan frånkännas honom, så skulle åter skattemannen ega en i skattobrefvet grundad rätt att som sin egendom använda alt virket, som efter forstliga grunder å hans område utsynas, och detta atan att erlägga någon stabböresafgift. Men då sjelfva utsyningon måste anses såsom en hufvudsaklig del af den rationella skogsvård, som hädanefter borde åligga jordegaren, och kronan måste gflöna ett förökedt antal skogstjenstemän för densammas besörjando, så fordrar billigheten att skattemannen, som inom sitt område ensam har fördelarno af dessa tjenstemäns verksamhet, också i någon mån bidrager till statens omkostnader för deras aslönande. Huru jordegarnes bidrag till utsyningskostnaden skall beräknas och utgå, anser sriherren att Kongl. Maj:t framdsles bör bestämma. Då emellertid genom ofvan anförda förslag ett nytt slag af skattehemman med särskilda förpligtelser skulle uppkomma, och dertill fordras att rikets ständer skola höras, så är det med anledning deraf som Kongl. Maj:t aflåtit särskild proposition till ständerna. I afbidan på ständernas yttrande om Kongl. Maj:ts beslut i ämnet, samt till förekommande deraf att flora personer under tiden må vinna tillstånd att efter hittills gällande grunder anlägga nybyggen, tillstyrker friherren utfärdandet af förbud tills vidare mot Dybyggesavläggringar — hvilket ock den 21 Dec. expedierats. Emellertid anser friherre Gripenstedt att, så vida beslut om en inskränktare verkan af framtida vybyggesresolutioner kommer att fatfas, i enlighet med hvad af honom föreslagits, inom en föga oslåägsen tid, ej mindra samtliga oasvittrade skogar än älven de delar af öfvorloppsmarkerna, som icko ansetts lämpliga till kronoparker, kunna ånyo öppnas för nybyggesanläggningar, utan att man vidare behöfvor hysa farhäga för dessa skogars uthoggande. Då af hvad nyss anförts synes, att förbudet mot nybyggesanläggningar endast utgör en nödvändig åtgärd af provisorisk natur, taga vi för gilvet stt de, som af kungörelson derom blifvit oroade och frukta att nämnda förbud kommer stt fortfara ganska länge, snart skola lugna sig, inscendo att uppskofvet i alla händelser med ör en bättre ordnad skogshushållning, som högst väsentligt kommer att medverka till do blifvande nybyggarnes betryggande existens. I afseende på de områden, som enligt k. brefvet den 29 Maj 1852 öfverlåtas mot