Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 1

efter det oundvikliga, och betänk att presterna hafva, — vill Gud, — för sista gången beträdt mitt hus. Så snart han derefter anvisat Anton att intaga sin gamla plats vid kakelugnen samt biträdt mig att så mycket som möjligt återställa mitt fordna utseende, medelst några af mig på jägmästaregården qvarlemnade klädesplegg, begaf han sig till Johannas rum för att skicka bort sköterskan. Efter några minater återkom han, fattade min arm och förde mig med sig under tystnad. Sodan vi hade genomgått de båda angränsande rummen, anlände vi till en smal, till köket förande gång, hvilken matt upplystes af en liten lampa. — Här är hon, sade öfverstolöjtnanton och pekade på en tillsluten dörr, — vänta till dess jag kallar dig, och samla allt ditt mod, da kommer att behölva det. Straxt derefter gick han in och sköt endast till dörren, så att jag kunde höra allt bvad som talades i rummet. — Medför du den tröst du lofvat mig? frågade Johanna med matt röst sin inträdande onkel. — Han väntar utanför din dörr, svarade öfverstelöjtnanten, — jag ville endast fråga dig, min kära dotter, om du önskar något annat, så att jag sedermera into behöfver störa er. — Onkel, käraste onkel, om du ändå inta ville tillsluta ditt öra för den gudomliga läran, återtog Johanna obeskrifligt sorgset, — bar du endast en gång bedt tillsammans med mig, så skall ditt bjerta vekna, du skall inga dina villfarelser — — — Godt, godt, mitt barn, jag skall bedja ned dig, afbröt öfverstelöjtuanten, — med lig och med den, som utanför din dörr af