Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 1

—— — — — lade landet för den fara af frost och minskad vederbörd, som skogarnes nedhuggande allsstädes medfört, behöfva anlita det ofvan antydda olämpliga medlet, anser friherren nödigt, att jomte kronoparkers bildundo ärven en annan åtgärd till skogarnes bevarande vidtages, i den syftning att odlingen icko alltför mycket hindras i do trakter der den kan ske, att den så regleras att don kan fortgå utan att medföra skogsförödelse, ellor omdjliggöra en ordnad skogshushällning. Detta vigtiga syftemäl anser friherren kunna uppnås derigenom, , att upplätels-: till odling väl medgåfves inom vissa gränser, men att derrid gjordes särskilda förbehåll eller ioskränkningar i afseende på skogons begagnande, hvarigenom dennas framtida bestånd betryggades, och sålunda kunde i sjelfva grunderna för nybyggesväsendet nedläggas ett frö, som återförde detta till deras ursprungliga rätta syftemål, nemligen landets uppodlande och befolkande. men förhindrade att detsamma begagnades blott såsom försvändning för en spekulation att slå under sig stora sträckor af dyrbar skogsmark, hvarå den växande skogen sedermera hastigt och för all framtid förstöres. — Do hittills vidtagna och soro slagna åtgärderna ha uteslutande afsett att förekomma inkräktandet af sjolfva skogsmarken, men frih. Griponstedt anser derjemte böra tillses, att å den mark, gom upplåtos åt enskilde, den vexande skogen icke förstöres, och iakttages detta, så försvinna äfven do betänkligheter, som hittills uppstått emot fortsatt upplåtande af mark till nybyggen. Förslaget att grunda skogstillgångons bevarande helt och hållet på stora kronoskogars bildande, öfverensstämmer med ständernas skrifvelse och med deras förut uttryckta åsigt, att icke någon inskränkning bör ske i enskildes dispositionsrätt öfver deras skogar, och denna åsigt stödjer sig bland annat på medgifvandet i en förordning af 1789 att skattemän skola, med undantag af ek och mastträd, tillgodonjuta den vidsträckta rätt till skogen, som förut endast tillkommit frälsehemmansegare för deras skogar. Mot någon inskränkning i denna rätt uttalar sig friberren på det bestämdaste, äfvensom mot någon ändring i slimänhet i den rätt, hvilken författningsenligt tillkommer innebafvare af redan anlagda nybyggen öfver den skog, som genom framdeles skeende afvittringar kan tillfalla dem, enär meddelandet af en nybyggesresolution innefattar ett löfte å kronans sida, att pybyggesanläggarer, såvidt han sallgör de honom förelagda skyldigheter, skall åtnjuta alla en nybyggsres förmåner enligt de författningar, som gällde då resolutionen utfärdades. Men deremot anser frih. Gripenstedt ingen betänklighet möta för att i afseende på pybyggen, hvilka ännu icke blifvit beviljade, jöreskrifva särskiida bstämmelser, hvarigenom blifvande innehafvare af sådana nybyggen, äfven sedan desamma efter fullgjorda odlingsoch byggradsskyldigheter i öfrigt iklädt sig natar af skattehemman, underkastas en inskränkning i rättigheten till skogens begagnande, som väl ställer dem i detta afseende i annat förhållande än öfriga skattehemmansegaro, men på samma gång länder både dem och det allmänna till en obestridlig framtida båtnad; då vidare redan varande nybyggens rättighet till utlofvade förmåaers åtnjatande endast är rilkorlig och beror af föreskrilna odlingsoch byggnadsskyldigheters fullgörande, hvarförutan sjelfva besittningsrätten till nybygget jemte alla ersättningsanspråk i och för alla nedlagda kostnader förloras, samt då det ej mindre för kronan än för ifrågavarande trakters invånare är af synnorligt vigt att de förävdrade bestämmelsorna vinna en så vidsträckt tillämpning, som med rättvisa och billighet är förenligt, så föreslår friherren dessa bestämmelsers utsträckning äfren till sådana äldre nybyggen, för hvilka föreskrifna odlingsoch byggnadsskyidigheter icke inom behörig tid blifvit författningsenligt vorkställda och öfver hvilka i följd deraf kronan eger dispositionsfrihet. Man tordo invända, att den ifrågavarande inskränkningen äfven kan blifva menlig; men så är ej fallet, då den endast har till syftemål att mot sköfling skydda den växande skogen, men icke att hindra den dertill tjenliga markens uppodliog. Men då invändes möjligen : under förevändning att uppodla marken kommer skogen framgent som hittills att sköflas, Denna fara förebygges genom föreskrifefter det oundvikliga, och betank att pre