Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 1

Den afgörando timman var således inne jag skulle se och tala med Johanna för at tillika taga afsked af honns för evigt. Ehuru jag var förberedd på återseendet eharu en smärlsam glädje uppfyllde mig vic att ännu en gång höra Johannas röst, änn! en gång kunna tacka henne för hennes orubb liga kärlek och trohet, sväfvade jag likväl en ångestfull spänning, snarlik en lifdömas som inväntar det sista ögonblicket. — IIuru skall det slutas? Skall hon känns igen mig? frågade jag med inre bäfvan, och till svar klappade mitt bjerta ännu fortare och ärgsligaro. Först då jag åter befann mig i mia förmyndares rum och varsoblof den allvarliga, högtidliga beslatsamhoten i hans anletsdrag, återvann jag den fattning och det lagn, som voro nödvändiga vid det vågade företaget. Utan att förmå yttra ett ord räckto jag ofverstelöjtnanten handen. — Det har gått fortare än jag trodde, sade ban och omfamnade mig som en fader; — ditt gömställe måtte vara bra, ty till och med den baksluge Anders tror att du är borta, annars skulle han ej hafva upphört med det spioneri, som presterna ålagt honom. Ja, det har gått raskt nog. Min Lisette har farit till astonmessan, jag har skickat husfolket efter henne, och utom mig befioner sig endast Johannas sköterska i huset. Iagen anar vårt förehafvande, de båda presterva ha varit här i vanlig tid, till och med holsat på mig i förbigående, och om jag into misstar mig ämna de återkomma hit efter raessan. Da so nog att min arma goda Johannas upplösning kan inträffa hvilken timma som helst. — Se så, hemta dig, min gosse, var en man, tillade han med darrande röst, då han varseblef att jag bleknade, — du måste foga dig