Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1866, sida 1

vaktar tillåätelse att inträda, vill jag gerna bedja. — O min Gad, hura god du är, utropade Johanna innerligt, — du bar föruanat mig att omvända min älskado onkol; o, utsträck äfven din nåd öfver min arme, öfvergifne Gastaf. — Också din Gustaf skall bedja med dig, återtog ölverstelöjtnanten djupt rörd. — Gustaf Wandel? Min arme, öfvergifno Gustaf? frågade Johanna och hennes andedrägt tycktes häåmmas. Öiverstelöjtnanten svarade icko mera, han hade redan öppnat dörren, och i nästa ögonblick knäböjde jag framtör Johanna och dolde mitt ansigto mot henues knäå, öfverväldigad af mina känslor. Dödstystnad omgaf 0s3; jag vågade icke att se upp, emedan jeg fruktado det förfärligaste. Då föll någonting bredvid mig ned på golfvet, det var kracifixet, och samtidigt kände jag att två händer lades smekande på mitt hufvud. — Arme, armo Gastaf, till och med dina vackra lockar hafva de berölvat dig, hviskade bon, i det hon med svå ighet lutade sig nod mot mig och tryckte en kyss på min panna. 0, det var ett ögonblick så oändligt ljuft, mon på samma gång så outsägligt bittert, att jag trodde jag skalle förgås af sorg och smärta. Tyekande blickade jag slatligen upp; Jobanna såg mig i ögonen, hvarefter hon drog lillbaka sina händer och strök med dem öfver sina tinningar, likasom för att skingra en synvilla. — Gustaf, är det verkligon du? utropade non derefter högt, — är det verkligen du, nin ende, min egen Gustaf? — Johanns, jag har kommit för att lafia