Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1866, sida 1

— —— — Åfrämmande makter, eger åt dessa lagar oc afhandlingar gifva det innebåll, han finne bäst och nyttigast, allenast de icke innehåll något, som är i grundlagen förbjudet. Me nu finnes det ingenstädes i grundlagen ko nungen förbjudet att nedsätta tullafgifter och man har icke kunnat komma till de påståendet, att ett ingrepp härigenom sket i ständernas rätt, annorlunda än genom at förklara, det grundlagen med ordet beskatt sårven menar att borttaga skatten och me att förhöja en afgift äfven att förminsk. den. Det är likväl att gå utöfver ordalydel sen; på samma gång som det strider emo den praxis, som under hela vårt nuvarand statsskick oafbrutet gjort sig gällande, såson här af andra talare fullständigt blifvit åda galagdt. Har man väl dessutom gjort sig till räckligt reda för hvart den nu ifrågasatt: tolkningen skulle leda? På någon handels traktat, en sådan måtte erbjudas hur fördel aktig som helst, skulle vi väl knappt mers kunna tänka, om hvarken konungen egde af. sluta en sådan utsn ständernas bifall eller ständerna egde gifva sitt bifall för mera är en statsregleringsperiod. Samma svårighet skulle möta att ordna vår utrikes korrespondensigenom postkonventioner, emedan postmedlen, enligt grundlagen, liksom tullmedlen anses såsom bevillning. Ja, om man sträcker konseqvenserna af ständernas beskattningsrätt så långt, som en talare här gjort, att konungen icke skulle ega att stadga förbud mot införsel af en vara, som ständerna belagt med tull, så skulle icke, i händelse t. ex. boskap och hudar m. m. belades med införseltull, konungen ega att vid en inträffad boskapspest förbjuda införseln af nämnda artiklar. Ej heller skulle rikets ständer kunna sätta ett sådant införselförbud i verket, förr än vid ingången af påföljande statsregleringsperiod. Jag medger visserligen, att, genom den bittills följda tolkningen af grundlagen, i konungens händer är lemnad en stor makt, som skulle kunna missbrukas till ett verkligt förryckande af ständernas beskattningsrätt. Grundlagen tyckes icke hafva ansett det vara synnerligen att befara, det regeringon skulle obetänkt förminska statsverkets inkomster genom att nedsätta skatten på ett båll, då den icke egde att derför bereda ersättning på ett annat. Emot ett missbruk i detta afseende gifvas ock andra konstitutionella garantier, t. ex. i 107 8 regeringsformen. Det är först, om dessa visa sig vanmäktiga, som det torde vara nödigt att tänka på en förändring af grundlagen. Men förr, än man ifrågasätter att fråntaga konungen den makt, han hittills obestridt utöfvat, borde man åtminstone vara ense om, att samma makt kunde i stället af ständerna eller af konnng och ständer gemensamt itofvas. Ty icke kan det vara välbetänkt tt uppställa nya grundlagstolkningar endast ör att vi dermed skulle lyckas binda hänlerna på oss sjelfva, så att vi icke på något ätt skulle kunna, i likhet med alla andra civilierade nationer i verlden, sluta ett aftal med n främmande makt för längre tid än ett år, m det än vore aldrig så nyttigt eller nödändigt. 2:o. H. exc. grefve L. Manderströms anra anförande i franska traktatfrågan: Den rillrike Ehrensvärd säger i företalet till sin esa i Italien: ,, Donna resebeskrifning är kort, och vore verkligen för kort, om icke andra resobeskrifningar vore för lårga. ag ber ridderskapet och adeln godhetsfullt llämpa dessa ord på hvad jag nu får äran uföra. De försök, som här blifvit gjorda till konunamaktens inskränkning, — ty någonting anat innefattar icke den alldeles nya tolkning f grundlagens föreskrifter, hvarmed man a framkommit, — innebäre, i och för sig elfva, och uti den väg, som blifvit vald för eras framställande, bästa beviset på sin van akt. Öfverträdelso sf grundlagen är för hvarje edborgare ett svårt brott; för konungens nsvarige rådgifvare det svåraste de kunna egå. Men grundlagen utstakar tydiigen det oda sätt, hvarpå det får åtalas: då man ke vill använda detta sätt, eller icke förodar sig genom dess anlitande kunna vinna tt ändamål, är det icke tillständigt att inom ksständen utslunga en anklagelse för grundgsvidriga åtgärder, en anklagelse, för hvilen, på detta sätt uttalad, grundlagen velat seda konungens rådgifvaro skydd. En såin blir endast ett gratis dictum, som väl an såra, men aldrig medföra någon påföljd. Jag har begärt ordet egentligen med anledpg af den anmärkning, som blifvit gjord mot mn svenska öfversättningen af 7:de artikeln i indelstraktaten. Den värde talaren hade bordt ra öfvertygad att, äfven utan zotarial-attest, ins kända öfverlägsenhet uti både svenska och anska språkets behandling hade gjort till fylst, och dessutom är jag sjelf så till vida beat med dessa språk, att äfven jag kunnat inga, att den af honom lemnade öfversättning fullkomligt och ordagrannt riktig. Men raf följer icke, att den vid traktaten fogadels versättning är oriktig. Den förra är mera or-Je grann; den sednare återgifver dock, med fä-k — OGU — — -— — — — —— — — AR ——— MMMM