Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1866, sida 1

l12371 L. G. Bratt d Co. — Okverläggningarne om den franska traktaten. Vi återgifva härnedan några yttranden ri rande denna statshandling, som synas ega e framstående intresse: 1:o af h. exe. L. De Geer i plenum hc q ridd. och adeln: Jag har icke begärt ordet derför, att ja tilltror mig kunna lemna något bidrag ti sden utredning, förevarande ämne redan vun nit; men då en talare här i början af denn diskussion sökt hvälfva hela ansvarighete för ifrågavarande traktat på en enda af ko nungens rådgilvare, har jag velat erkänn min skyldighet att dela så väl det moralisk som det juridiska ansvaret för denna trak tat, hvars afslutande jag tillstyrkt med ful öfvertygelse, att den är för landet gagnelit och att de i densamma bestämda tullsatse innefatta ett tillräckligt skydd för våra un der ett skydds-tullsystem uppammade närin gar. Ehuru till största delen förekommen a den siste talaren, ber jag att jemväl få till lägga några ord angående frågans formell bebandling och grundlagsenlighet. Det har blifvit påstådt, dels att Kongl Maj:t icke egt rätt att afsluta traktaten med Frankrike utan ständernas samtycke och dels att icke heller ständerna ega rätt att lemne ett sådant samtycke för mer än en statsre gleringsperiod. Hvad först angår omfånget af ständernas rätt i sistnämnda afseende, så vill jag ej bestrida rigtigheten af den grundsats, grefve Mörner här framställt; men jag tror, att vi icke beböfva derom för denna fråga ingå i någon pröfning; ty om rikets ständer, såsom här blifvit föreslaget, jör sin del godkänna traktaten, så gör detta, efter min förmening, tillfyllest för ändamålet, och ständerna kunna ju derigenom omöjligen anses hafva gått utöfver sin befogenhet — deras rätt må föröfrigt sträcka sig längre eller Kortare. Det ankommer nemligen alltid på en kommande riksdag att se till, det någon inskränkning ej sker i dess rätt. Vid sådant förhållande inser jag icke, hvarför rikets ständer skulle undandraga sig att lemna svar på den till dem hänskjutna fråga, om de godkänna traktaten eller icke, såsom fallet blefve, derest rikets ständer skulle svara endast med en anmälan, att de ställt tulltaxan för nästa bevillningsperiod i öfverensstämmelse med franska traktaten. Syftemålet med ett sådant svar skulle förmodligen vara, att rikets ständer icke ville påtaga sig något ansvar för traktatens följder, utan kastade detsamma på regeringen ensam. Men om rikets ständer icke vilja ikläda sig ansvaret för traktatens förkastande, fastän detta står dem öppet, betviflar jag, att i alla fall framtiden skulle frikänna dem från allt ansvar i detta afseende. Men här är icke fråga om, att rikets ständer skola fastställa vissa tullsatser för hela den tid, hvarpå traktaten är sluten; utan här är endast i fråga, att rikets ständer skola godkänna Kongl. Maj:ts itgärd att hafva slutat en så beskoskad traktat som den framlagda. Hvad åter angår konungens rätt, så vidhåller älven jag påståendet, att Kongl. Maj:t gt grundlagsenlig rätt att utan ständernas hörande afsluta denna traktat; på samma sång jag anser det vara handladt i sannt constitutionel anda, att Kongl. Maj:t i denna råga, såsom i de flesta andra vigtiga ekononiska ärenden, icke velat göra det tagna teget oåterkalleligt, utan att deröfver hafva nhemtat ständernas godkännande omdöme. Vår grundlag innehåller, bland andra, två destämda grundsatser, den ena, att beskatttingsrätten tillkommer rikets ständer allena, len andra, att konungen ensam utöfvar den konomiska lagstiftningsrätten. Nåväl, mina errar, hvad utgör kärnpunkten i motstånlet mot den fransyska traktaten? Är det, tt beskattningens grunder derigenom förrycas, så att hinder uppstår att, på sätt man finer ändamålsenligast, ordna beskattningssätet? Eller är det icke fastmer, att man bearar, att våra näringar skola komma att akna ett för dem behöfligt skydd? Men näipgarnas beskyddande måtte väl, till sin naur, om något, tillhöra den ekonomiska lagtiftningens område. Men, säger man, så nart den ringaste boskattningsfråga ingår i tt ekonomiskt ämne, måste ständernas bekattningsrätt respekteras. Det skalle kunna ättas i fråga, huruvida alltid konungens preogativ ovilkorligen skulle vika, om det kom1e i kollision med rikets ständers. Men fven medgifvet, att ständernas prerogativ Sreträdesvis skulle till det aldra yttersta repekteras, så måste väl å andra sidan äfven nedgifvas, att konungen, på grund af sin ositiva rätt att stifta ekonomiska lagar och, HAA An .. 3 33n ms —— TT