ig industri, har han antingen tvärt motsagt sig s jelf, eller ock karakteriserat nämnda industri t hå ett sätt, som kommer oförmodadt från det sållet, och hvaremot talaren måste protestera. Talaren ingick derefter i granskning af berr Sääfs speciella anmärkningar mot åtskilliga tullatser i traktaten och derpå grundade påståenle, att den medförde ringa fördelar. Han medsaf, att nedsättningen på tullen för stångjern ned 60 centimer var ringa, ehuru visserligen ngen bruksegare skulle försmå en ökad vinst vt 18 öre pr centner, om den erbjöds honom, men erinrade, att hr Sääf förbigått den betydigare nedsättning i tullen för stångjern i tyska ullföreningen, som af traktaten blifvit en följd, itt han likaledes förbigått nedsättningen i tulen för tackjern från 5 francs 28 centimer till 2 francs, och stt han hade orätt, då han ansåg, att priset på de så kallade acquits — eller de bevis öfver utskeppning af förädlad vara, på grund bvaraf man i Frankrike finge rätt till kullfri införsel af jern — vore oberoende af tullnedsättningen, enär ingen ville betala något med mera, än det vore värdt, så att ju högre tullen vore, desto mera kunde ock den, som hade ett papper, hvilket medförde rätt till tulltri införsel, derför betinga sig, men ju lägre tull, desto mindre skulle ock ett acquit vara värdt. Deremot vore priset på acquits alldeles oberoendel. af den billigare frakt, som borde blifva en följd at lägre tonnage-afgift för fartyg, ty tull och frakt voro ju alldeles skilda afgifter, utan samband med hvarandra. Fördelarne af sjöfartstraktaten vore således icke i ringaste mån förminskade genom förhållandet med acquits. Den största fördelen af traktaten ansåg talaren dock icke ligga i betingandet af tullnedsättningar i Frankrike utan i den nedsättning, som på grund af traktaten skett i våra egna tullafgifter och dermed följande brytning i hittills gällande protektionistsystem; och det icke blott i konsumentens, utan ock i producentens intresse, ty så länge våra fabrikanter företrädesvis sträfvade efter att förmå statsmakterna att, på sätt hr Sääf yrkat, genom tullagstiftningen befrämja våra näringar, kunde dessa icke uppblomstra, utan deras framgång vore beroende af den energi, omtanka och arbetsamhet, med hvilken fabrikanterna genom förbättringen i sina yrken sökte åstadkomma mera för billigare ris. P Långt ifrån att instämma i de tadlande clausuler, bevillningsutskottet tillstyrkt, lemnade talaren med tacksamhet för regeringen och de underhandlare, den användt, sitt bifall till den af Kgl. Moj:t med Frankrike afslutade handelstraktaten. 4:0. Af hr Björck, som erinrade derom, att 61 R. F. haft till syfte att afgöra den under förra århundradet omtvistade fråga, om bevillningen skulle bestämmas för viss tid eller gälla, intill dess rikets ständer fastställt ny bevillning, hvilken fråga var af serdeles vigt under den tid, då det berodde af regerivgen att sammankalla ständerna. Stadgandet erhöll först sådan lydelse, att bevillningen skulle gälla för 5 år, beroende af tiden för ständernas sammanträden; men som föreskrifterna om tidsbestämmelserna icke voro noggrannt afvägda för alla möjliga fall, förändrades genom beslut vid 1815 och 1823 års riksdagar 5 till sitt nuvarande innehåll. Hvad beträffade regeringens förmenta ingrepp i g:s bestämmelser, ansågs frågan derom icke höra till den nuvarande förhandlingen, utan vara afgjord genom konstitutionsutskottets profning; dock ville tal. för sin del yttra, att då regeringen allt sedan 1809 ansetts berättigad att nedsätta tullarne, den tolkning af grundlagarna, som sålunda vore hätdvunnen, syntes böra föredragas framför hvarje annan, äfven om en sådan skulle finnas närmare öfverensstämmande med ordalydelsen, hvilket dock icke kunde medgifvas vara fallet. Såsom ledamot i konstitutionsutskottet vid 1853—54 årens riksdag hade tal. deltagit i utskottets yttrande, att nämnda rätt obestridligen tillkom regeringen. Frågan gällde dock nu icke regeringens, utan rikets ständers rättighet att besluta om bevillningen för längre tid än 61 bestämmer. Derutöfver skulle, efter hvad som påstods, tulibevillningen blifva faststäld genom traktatens godkännande, och kommande riksdagar skulle alltså hindras. Detta bestreds, emedan riksdagen icke kunde, utan förändriog i grundlagen, beröfvas någon deri bestämd rättighet; hvaremot genom traktatens godkännande ett moraliskt band ålades kommande riksdagar, så vida som kontinuitet måste förefinnas inom representationen på olika tider. Riksdagen vore bunden lika mycket och lika litet som genom upptagande af statslån. Ständernas beslut innefattade endast ett godkännande af regeringens tillgörande såsom för landet fördelaktigt, och ankomme det på oss att vid tullbestämmelserna tillämpa dess innehäll och på blifvande riksdag att handla såsom med landets fördel och åra öfverensstämde. Någon domstol hade den icke öfver sig. Utan att erkänna moraliska förbindelser, kunde ingen representation deltaga i landets styrelse, och icke vore grundlagen gifven i syfte att göra sådana förpligtelser omöjliga. eträffande traktaten anmärktes i öfrigt, att den icke vore någon frihandelstraktat, utan bibehöll skydd för de flesta näringar eller åtminstone hade för afsigt att göra det, såsom ock syntes af tullkormitas förberedande utredningar. Rättvisan fordrade, att skyddet sattes till lägsta minimum, och derför tillhörde det ock dem, som sökte skydd, att visa, det skyddet vore för ringa, hvilket de sannolikt icke skulle förmå mera nu än vid föregående tullnedsättningar. Äfven från den protektionistiska synpunkten vore dock icke skydd för hvarje näring, så obetydligt det än måtte vara, det mål, som finge sökas, utan det helas väl; och då konflikter mellan olika näringar icke kunde undvikas, måste man tillse, att landets hufvudnäringar i främsta rummet befordrades. Jordbrukaren, jerntillverkaren och skeppsredaren hade obestridligen genom traktaten vunnit väsendtliga förmåner, och inom området för deras verksamhet var i allmänhet begränsad den produktion, som arbetade för export. Den öfriga produktionen för inhemsk förbrukning hade länge skyddats utöfver höfvan och skulle utan tvifvel bestå, möjligen med något undantag som icke kunde komma i jemförelse med landets hufvudnäringar. Betraktad från frihandelns synpunkt, kunde frågan leda till erinran derom, att tullskydd drager kapital och arbete från de näringar, som bestå utan skydd och arbeta både för export och inhemsk förbrukning. Dessa näringar blifva mindre vinstgifvande, och de öfriga föga bättre, emedan dem betages det kraftigaste stödet i energi, omtanke och sparsamhet. Beskyllningen att traktaten utarmar landet härrör af den förvända åsigten, att njutninglustan kan hindras genom tullafgifter. Hvarför tagre man icke hellre sin tillflykt till öfverflödsförordningar, hvilka dock alla ogilla. Om klagan öfver dåliga tider vore mycket att säga. Oftast vore den en klagan öfver konkurrensen, det vill säga öfver ökad produktion och tilltagande verksamhet. Om traktaten beredt väg för tillämpning af frihandelns grundsatser, skulle den visserligen bringa lycka och framgång åt landet och dess näringar.